”Inte konstens uppgift att dölja sociala problem”

I flera städer runt om i Europa har konst börjat användas som ett verktyg för att förändra prägeln på områden. Konstnärer och andra kulturarbetare blir instrument för social ingenjörskonst.

– Konst och kultur fastnar i mörka nätverk och får göra smutsgörat för investerare, säger Ana Vilenica, forskare och aktivist från Belgrad.

Vid hamnen i Belgrad planerar serbiska staten i samarbete med en privat investerare från Abu Dhabi att bygga ett helt nytt kvarter. Projektet kallas direktöversatt för ”Belgrade on Water”, eller ”Belgrade Waterfront” på engelska, och inkluderar exklusiva lägenheter, ett 200 meter högt torn och Balkans största shoppingcenter som befaras konkurrera ut alla andra näringsverksamheter i närheten.

Området kallas Savamala, ett namn som användes för samma plats under tiden före andra världskriget.

– Projektet sprider myten om en gyllene tidsålder innan socialismen. Staten vill återknyta till denna tid och helt sudda ut socialismen för att snabbare kunna skapa den kapitalistiska utveckling som önskas, sade Ana Vilenica vid sin föreläsning i Göteborg under seminarieserien CRUSH Talks.

En nykolonial process

”Belgrade on Water” presenterades första gången 2012. Savamala beskrevs då som en mer eller mindre obebodd plats i förfall, förorenad av de industrier som tidigare legat där. I själva verket bor och verkar massvis av folk i området.

Sedan projektets startskott har människor förflyttats och byggnader rivits. Flera baracker har till och med rivits i smyg nattetid.

– Det som pågår i Belgrad är inget mindre än en nykolonial process. Initiativen kommer uppifrån, stadens invånare har påtvingas ”modernisering” genom statliga policys sedan 1990-talet.

Som ett led i arbetet att förändra områdets identitet och prägel har olika konstprojekt startats. Ett av dem heter Urban Incubator och drevs av Goetheinstitutet mellan 2013-2014.

Institutet hade en summa pengar att fördela och höll ett open call där konstnärer och andra kulturarbetare fick presentera förslag för hur de ville utveckla området. Tio förslag antogs och av dem kom nio utifrån.

– Det finns nästan inga pengar för konst i Serbien. Nu hade inhemska konstnärer en chans men pengarna gick främst till personer från utlandet. De flesta kände inte till området och dess historia och hade rena fantasier om hur de ville utveckla det.

Reproducerade myten

I och med projektet kom konstnärer, fotografer, forskare, stadsplanerare och andra kulturarbetare utifrån och agerade experter på hur man bäst skulle återuppfinna Savamala. De påtvingade sina idéer på de boende och de flesta förslag misslyckades fatalt. Projektet hade utlovat ett bättre liv för människor i området. Snarare banade det väg för fastighetsutvecklingen.

– Det blir ju ingen förändring när någon som egentligen bor någon annanstans kommer en kort period, gör en vacker dekoration, och sen åker hem igen. De förstår inte alls vad som händer i området. De flesta reproducerade bara myten om den gyllene tidsåldern. Vill man göra något viktigt måste man verkligen lära känna området i solidaritet med de som bor där.

Istället för att förbättra området för de boende än så användes designers och konstnärer för att utföra en estetisk renovering, höja områdets värde och skapa ett nytt varumärke.

– Många av de konstnärer som blivit instrument för social ingenjörskonst i Belgrads stadsutveckling förstår inte riktigt vad de har gett sig in på. Konstnärer kämpar för sin försörjning i Serbien och blundar ibland för att de agerar nyttiga idioter. Man måste överleva, alla får vi våra pengar någonstans ifrån.

Inte konstens uppgift

Ana Vilenica var en av skaparna till initiativet ”Dränk inte Belgrad” som bildades 2014 som en protest mot byggplanerna. Initiativet har lockat 20 000 människor i protester mot projektet och framförallt dess odemokratiska tillvägagångssätt där planerna smids utan att stadens invånare får vara delaktiga. Initiativet har växt till en rörelse och ur denna strömmar kreativa uttryck.

– Vi ser ett ökat antal projekt och konstverk som tar upp boendefrågan vilket visar att det finns en hunger efter konst som kan göra skillnad. Hungern är ett symtom på ett frånvarande samhälle och en nedmontering av social infrastruktur där konstnärer kallas in för att dölja riktiga sociala problem. Men det är inte konstens uppgift.

CRUSH Talks

CRUSH Talks är en seminarieserie i samarbete mellan forskarkollektivet CRUSH (The Critical Urban Sustainability Hub) och Hyresgästföreningen. Under hösten hålls ytterligare en seminariekväll den 23 november på temat bostadsaktivism och stadsutveckling. Träffarna hålls på Arena Första Lång.

Text och foto: Cecilia Köljing