Att göra #SWIMP

Gustav och Maximilian är improvisatörer i Teater Prego som spelar föreställningar, håller workshops & kurser samt producerar Sweden International Improv Festival, #SWIMP. Gustav och Maximilian har improviserat tillsammans i över tio år.

Mer om Teater Prego: http://www.teaterprego.se/Mer om #SWIMP: http://www.swedenimprovfestival.com/

Vad driver en person som arbetar heltid, är medlem i en improgrupp och dessutom studerar att producera något så tidskrävande som en internationell improvisationsfestival? Är det för att vilja pyssla med ett litet kul projekt? Några fler möten i veckan kanske, för att bli av med dödtiden mellan jobbet och träningen. Eller för att det inte finns tillräckligt att göra på jobbet? Hur mycket tid kan det ta?

Tisdag, gå upp halv fem. Frukost och svara på de mail som kommit under natten. Åka till jobbet halv sex. Frukostrast, svara på ytterligare mail. Uppdatera festivalens Facebooksida. Lunch, en grupp lämnar återbud – hitta ersättare. Sluta vid tre. Bra, två timmar på mig att jobba med festivalen innan nästa möte. Hittar ersättare. Impro är impro. Fem, möte. Sju, nästa möte. Hemma vid nio. Uppdatera hemsidan. Somna vid elva.

Kanske är det dom enorma summor pengar som inte finns som lockar? För att våra föräldrar uttryckligen har sagt »gå ut och lek med er« när vi var små, »sitt inte här och häcka«? Är jag naiv? Eller är jag cynisk?

Det har uppstått problem med arbetstillstånd och det är mindre än två dagar kvar till dess att gruppen ska resa från Indien till Sverige. Vi är inte etablerade arrangörer och kan därför inte hoppa förbi arbetstillståndsprövningen. Det finns inte tid. Plötsligt får jag syn på en Uppsalabaserad arrangör på listan över godkända organisationer. Två samtal senare så har vi en ny inofficiell medarrangör till #SWIMP16. Jag skickar ner en ny avsiktsförklaring till ambassaden. Men andre sekreteraren har gått för veckan och jag har glömt bort tidsskillnaden mellan New Delhi och Sverige. De har stängt. En dag kvar. De måste intervjuas på nytt eftersom det har blivit ett nytt visumärende sedan handlingarna bytts ut. Vi behöver eskalera ärendet på flera orter och från olika håll samtidigt. På några timmar har listan över mottagare utökats och innehåller nu ministerråd, ambassadställföreträdande, ambassadråd, rådgivare, kanslichef, förste och andre sekreterare, kulturansvarig på Migrationsverket samt Indiens och Sveriges ambassadör. Tre timmar kvar tills deras flyg avgår. Allt är tyst. Onsdag lunch, svensk tid. Instagram. Den indiska teatergruppen har lagt upp en bild. Från Moskvas flygplats. Gruppens producent hör av sig per mejl. Deras visumansökan har godkänts. Kort därefter får vi också svar från svenska ambassaden. Den indiska ambassaden undrar när föreställningen börjar. »Bäste ambassadör Herr Harald Sandberg…«

Det handlar om »Yes! Vi gjorde det!«-känslan. Vi-känslan som för oss alla improvisatörer samman. Budordet som säger att vi ska rädda varandra och få varandra att se så bra ut som möjligt utan fokus på egna insatser eller ego – allas vårt mantra som skulle kunna rädda världen. För att Uppsala behöver det och för att Sverige behöver det. För att vi behöver det.

Jag svettas en halvliter från det att vi kastat oss in på scen till dess vi presenterat oss som Teater Prego och börjat värma upp publiken. Det händer varje gång och jag är van vid den känslan. »Behöver jag bajsa? Är jag törstig? Jag borde verkligen gå ner i vikt«. Jag kommer aldrig ihåg vad som händer under en föreställning. Eat, Sleep, Improv, Repeat. Vi ska dessutom improvisera på engelska. Jag tänker på hur det kommer att märkas i flöde, ingivelse och intellekt. Jag börjar svettas igen. Behöver jag bajsa? Impro är impro.

Det är för att utan impro är jag som den skakande missbrukaren som letar efter nästa fix. För att alla som ännu inte upptäckt impro behöver veta vad det är. För att träffa improvisatörer från hela världen. För att uppleva publikens reaktioner när de ser en föreställning som ingen någonsin kommer se igen.

En vecka efter festivalen. Uppsala upplevs tomt, det känns att festivalen är slut och att festivaldeltagarna har rest vidare. Upprymdheten över att åka in till Reginateatern varje dag har bytts ut till våra vanliga dagar på våra respektive arbeten och utbildningar. Jag kontaktar en av improvisatörerna för att fråga om en övning vi gjorde tillsammans. Han är på ett improretreat i södra England. Han berättar att #SWIMP var hans första internationella festival, att han trivdes och vill komma tillbaka. Jag tackar och blir så fantastiskt glad att den tid vi lagt ner blev till något så lyckat. Ikväll har vi nästa föreställning, jag tänker att det är bra att hålla igång ändå.

Det är för att det är så fantastiskt roligt!

Vi väntar på våra falafelrullar från Dr. Falafel. Vi har fyra kassar med sponsrade matvaror från den närbelägna ICA-handlaren, en kamerarigg och en väska med utrustning delat på oss två och en dokumentärfotograf med synbara och uttalade ryggsmärtor.

Det är onsdag och första föreställningarna för #SWIMP16 ska hållas senare ikväll.

Runt hörnet kommer tre italienare och jag ropar ut “Paolo!”. De vänder sig om. De flesta av oss har aldrig träffats men det spelar ingen roll. Vi kramas och börjar skämta och skratta. Impro är impro. Några dagar senare under festivalen ropar Paolo “Inana!” och frågar henne om hon kan hoppa in i deras föreställning. Det är andra gången det händer på #SWIMP, andra gången det är italienare, och andra gången det sker en halvtimme före showen börjar.

Impro är impro och italienare är italienare. Ciao!