Be a star!

Ami Hallberg Pauli är stand up-komiker, skådespelerska och improvisatör. Efter jobb som »vanlig« skådespelerska på fria grupper i Stockholm blev hon anställd i Stockholms Improvisationsteaters ensemble där hon jobbade i 7 år. Därefter gick hon en stand up-kurs på Dramatiska Institutet och gjorde snabbt succé bl a på Norra Brunn och RAW i kanal 5. Hon har gjort flera egna shower på Mosebacke och röner nu framgång med sin show ”Ladies Fight” – med endast roliga kvinnor på scenen – som har spelats i 3 år bl a på Södra Teatern och har visats i två omgångar på SVT. Hon är en av grundarna till Improvisationsstudion där hon undervisar, gigar och spelar »DUO« med Lotta Malmhester. Hon är nu även aktuell med Capitol Comedy tillsammans med Erik Broström och My Gudmundsdotter i Presens- en klubb som (likt Ami) blandar olika humorformer som stand up, sketcher och impro comedy.

BE A STAR! - en jämförelse mellan stand up:ens och improns världar

Som ung teaterstuderande drömde jag om att en dag få göra spröda kvinnoporträtt på Dramaten. Men i uppsättning efter uppsättning fick jag alltid spela roliga pigan. Då insåg jag inte vilken gåva det är att vara rolig, något jag numer kämpar med att vara varje dag. Jag har, så att säga, gjort en karriär-klassresa nedåt – från textteaterns fina scener till improns källarteatrar till stand up:ens ölhak.

För så är det humor är inte lika fint som tragedi. I Sverige kan en också skönja en rangordning inom humorn, finast är fars på etablerad teater eller TV, sedan framgång som stand up-komiker och längst ner, tyvärr, impron. Impro har inte fått fäste i Sverige på samma sätt som i USA. I USA har varje mindre stad med självaktning en improgrupp. Stora stjärnor som Tina Fey, Jimmy Fallon, Amy Phoeler och Robin Williams har sina rötter i impron. Stand up-komiker och improvisatörer delar ofta scen, det är inte för inte de stora humorscenerna i USA ofta kallas »The Improv«.

The Improv

Vad beror den här rangordningen på? Jag som är i båda världarna kan ju se en skillnad i hur vi presenterar och »promotar« oss. En stand up-komiker slutar alltid sitt pass (efter sitt allra roligaste skämt) med att säga, »Tack så mycket för mig, Stina Karlsson heter jag!« Inte bara Stina utan Stina Karlsson. Så att vi ska komma ihåg hen, lägga det namnet på minnet.

I impron handlar det mer om gruppen. Vi presenterar oss med förnamn och sen när eventuella fans eller artistbokare ska googla hamnar de bara i en djungel av improvisationsstudios – Improvisation o co, Stockholms improvisationsteater, eller hette det inspirationsteatern? Jag tror att vi improvisatörer måste »promota« och lyfta fram oss själva mer, bli stjärnor som folk vill se mer av.

Ami spelar DUO med Lotta Malmhester

Det är enorm kunskap många av oss sitter på, med en massa års erfarenhet som gör att vi kan lyckas få det att se så där lätt och lekfullt ut. Ibland kan jag ana en viss protektionism inom impro, att improvisatörer omfamnar impron som den enda sanna humorformen – »impro är bäst!« Kanske är det för att improvisatörer upplever sig eftersatta i teatervärlden och inte tas på samma allvar och aldrig får några kulturbidrag som de sluter sig och »hejar« på impron.

Jag själv har inga problem att hoppa mellan genrerna. Impro är fantastiskt och superbra underhållning på scen och på företagsgig där vi kan lägga alla scener i deras miljö. Detta är svårare med stand up, där får jag lirka in mina rutiner så att de »tror« att jag pratar om dem. Ska jag däremot underhålla själv på en tillställning och behöver nå publiken snabbt är stand up oslagbart.

I impro är det roliga att vi sätter oss själva på hal is. I stand up är det skämten. Därför måste vi skriva dem, putsa på dem och göra dem likadant varje gång om det ska funka.

Improviserad, avancerad storytelling i genre tyckte jag var underbart, men jag kom till ett läge där jag undrade om det kanske vore bättre om vi satte upp en skriven pjäs i stället. Skriver vi en pjäs har vi ju större möjlighet att få till en riktigt bra dramaturgi, ett bra slut med ett budskap. Liksom jag i stand up kan fila på rutiner och mina eventuella budskap.

Det jag sett (först med fasa) är hur stand up-komiker glatt tar sig an skådespelarjobb trots att de inte alls har någon erfarenhet av det. Min »fina« teaterröst skriker inombords: »Hur kan de?? De vet ju ingenting om Stanislavskij och de fem V:na!!« Men de brukar lösa det galant, kanske p g a sitt större självförtroende. I USA finns det »comic auditions« där producenter sitter och letar komiker till stora Hollywoodfilmer på stand up-scenen. De anser att det är lättare att lära en komiker att skådespela än att lära en skådespelare att vara rolig.

Ur showen Ladies Fight

Jag tycker att det skulle vara fler improvisatörer som provar andra former, som stand up och skriven textteater. För mig hjälpte mig min impro-erfarenhet jättemycket då jag provade stand up. Jag var van att »konfa«, vara »mig själv« på scenen och har en bra känsla för vad som är roligt. Och även om det är osäkerhetsmomentet som är roligast i impro så har vi ju många års erfarenheter av hur en scen eller sketch byggs upp, hur oväntade repliker och återkopplingar används på ett roligt sätt. Jag säger inte att alla improvisatörer ska göra stand up eller skrivna sketcher men det vore roligt om fler provar på de olika humorformerna liksom stjärnorna i Saturday Night Live »over there«.

Men framför allt tycker jag vi ska boosta oss själva mer. Det är inte Sthlms Improvisationsteater utan Sthlms Improvisationsteater med Janne Berg, Improvisation & co med Robert Weitz, och Improvisationsstudion med Lotta Malmhester – så att både vi själva och folk därute ser vilka stjärnor vi är!

Tack för mig, Ami Hallberg Pauli heter jag! 🙂

Här hittar du bloggen om improvisationsteater i sin helhet.