En lek med regler

Erik Broström har arbetat som improvisatör och skådespelare sedan 2004. Han har jobbat som skådespelare på Junibacken under 7 års tid, spelat föreställningar och hållit kurser på Stockholms Improvisationsteater och varit teaterchef för Improvisation & Co. Han är en av grundarna till Presens Impro som han driver med My Gudmundsdotter på heltid. Startade Impro Comedy Live på Café String i Presens regi 2014 och är en av arrangörerna till succén Capitol Comedy som i höst huserar på Södra Teatern, Kägelbanan. Presens har även en podcast om impro som släpps varannan onsdag, »Impropodden med Presens« .

Impro Comedy

Jag vill inleda med att berätta att vi (med »vi« menar jag mig själv och My Gudmundsdotter, d v s Presens) definierar impro som en humorform. Det är därför vi kallar det för Impro Comedy. Vi blev trötta på att hela tiden dementera alla missuppfattningar (och det finns många) om vad improvisationsteater är för något. Genom att lägga till »Comedy« så har vi förhoppningen att folk i alla fall inte tror att vi mimar djur eller står nakna på scenen. (Nej, jag överdriver inte, folk tror oftast det mesta utom det som det faktiskt är).

I juni var vi i New York för att medverka på och uppleva improfestivalernas festival i USA, »The Del Close Marathon«! Festivalen anordnas av UCB (Upright Citizens Brigade) som är en av de största och mest kända improteatrarna i staterna och festivalen huserar på tre scener i »the big apple« nonstop i tre dagar. Det säger sig självt att vi såg blandad kvalitet när det var impro dygnet runt under så lång tid. Vi såg bland det sämsta vi har sett och bland det bästa vi har sett.

Jag passar på och slår ett slag för impro i USA då de flesta verkar komma hem därifrån med dåliga , mediokra upplevelser. När en konstform är så pass stor som impro är i USA så är tyvärr risken större att du råkar se skit. Så ni som blev oinspirerade av ert besök ­– ge det en ny chans nästa gång ni har »vägarna förbi«.

Det som jag personligen gillar med impro är enkelheten, vilket de tar vara på i New York. Här i Sverige har vi ett behov av att paketera våra föreställningar med allt från chokladprovsmakning till schlagertema. Och det är inte fel. Det är smart. En av orsakerna till detta är för att locka publik till en ganska okänd och anonym konstform. I USA vet folk vad impro är. Det är lika känt som stand up och därmed kan de unna sig att helt enkelt bara improvisera. En »ren« scen, kanske en dörr eller två. Ett par stolar och så improvisatörer. That’s it!

Det är min erfarenhet att folk som går kurs i Sverige ganska snabbt känner att games, d.v.s. kortform e kul i början men sen »kan man« det och det är svårare att spela långform och lite mer allvarlig »riktig impro«. Jag menar inte att sådan impro är dålig på något sätt men att den skulle vara mer »äkta« eller svårare att utföra det håller jag inte med om alls. Jag känner av en stämning i svenska improvärlden att, om det är humor så är det flamsigt. Improvisatörerna »försöker vara roliga«, de tar det inte på allvar. Jag vill understryka att jag tar min scenkonst på fullaste allvar. Det värsta jag vet är när folk försöker vara roliga på scenen. Lyckligtvis behöver vi inte försöka vara roliga när vi utövar denna konstform. Den är rolig per definition. För det är en lek. Impro är en lek med regler precis som kull, ryska posten etc. och det är, enligt mig, leken vi ska ta på allvar.

Redan efter två avslutade kurser så har du, förhoppningsvis, fått följande lärdom:

• Genom att inte värdera dina egna idéer föds ett påstående.

• Påståendet bejakas av scenpartner och vips så har vi presenterat scenens »verklighet« (t ex två systrar på en begravning).

• Bejakandet efterföljs av att information adderas av scenpartner så att vi förstår mer av den världen vi tillsammans målar upp. (en tredje syster har gått bort och det är hennes begravning)

Scenen utvecklas effektivare av att; inte ställa frågor, lyssna utan att planera i förväg, spela din egen intelligens, show don’t tell etc.

Detta spelsätt som sätter närvaron i fokus på scenen kommer att generera misstag förr eller senare. Det är ofrånkomligt för vi är redan från början dömda att misslyckas med det vi har lovat vår publik. Vi ska spela en historia på 30 – 45 minuter och vi har inte skrivit något?! Det är vansinne!

Så när misstagen kommer tar vi hand om dem. »Embrace the mistakes« som de säger på andra sidan »pölen«. Sopa inte misstagen under mattan, utan vårda dem för det är nu leken börjar. För både oss och vår publik. »Hur ska de lösa det här?« Om du inte skapar några misstag så har du inte följt reglerna.

Och det där med att följa reglerna är ju faktiskt ganska viktigt. Det låter kanske tråkigt men låt oss säga att du vill lära dig spela gitarr. Det är klokt att skaffa sig en förståelse för strängarnas toner och dess ordning: E A D G B E. Sedan bör man lära sig ackord, skalor etc för att kunna spela. Inga konstigheter.

Om jag istället plockar upp gitarren, och sedan försöker serva en boll över ett nät med gitarren, då har jag ju verkligen tänkt »outside of the box« när det kommer till att »spela« gitarr men det skulle kanske vara bättre att byta gitarr mot racket och kalla det tennis istället. Vad jag försöker säga är att allt som är utan manus är inte improvisationsteater. På samma sätt som vi behöver ta leken på allvar så borde vi ta reglerna på allvar också. Improvisation är inte att »bara vara« och »känna« saker på scenen. Det är ett konstuttryck och en disciplin som tar flera år att lära sig.

Är summan av kardemumman att man måste försöka få folk att skratta? Nej verkligen inte. Du behöver inte ens tänka på det. Improvisera, lek och följ reglerna. Skrattet löser publiken.

Mick Napier, legendarisk improvisatör och grundare av The Annoyance Theatre i Chicago, citerar en konversation han haft med en medspelare i sin bok, »Behind The Scenes, Performing Long Form«:

– But you don’t have to be funny in improvisation!

– Yes, but it would be nice if you were once in a while.

– It’s not about being funny!

– It’s… a little about being funny.