När impro smyger sig in i vardagen

Albert Häggblom är en frilansande finlandssvensk skådespelare och improvisatör. Med studier i film och tv regi, jobb som redaktör på dagstidning och morgonradio, musikalartist i ett flertal musikaluppsättningar, och som mumintroll på kryssningsbåt har Albert en mångsidig och färgsprakande bakgrund. För tillfället håller han på att reda ut vad det innebär att vara finlandssvensk i Sverige genom sin improviserade talkshow på Improvisationsstudion i Stockholm.

»Aj, håller du på med improvisation, vad gör ni då? Träffas ni bara och hittar på saker?« Det är en fråga som jag ofta får då jag berättar vad jag sysslar med. Jag brukar förklara hur man jobbar med att skapa relationer och karaktärer och hur man försöker binda ihop historien hela tiden. Och att allting såklart är påhittat i stunden. Jag brukar säga att det är viktigt att man har ett samspel och lyssnar på den man spelar med. Efter min lilla koncisa och intränade utläggning om improns kärna så brukar nästa fråga lyda »Är inte det svårt?«

Det brukar jag också fråga mig själv. Vad är det som är svårt? Är det att lyssna, acceptera, gå på sina idéer eller att ta beslut. Jag tror att svårigheten ligger i att hela tiden leva i det som händer och har hänt på scenen, och inte leva för mycket i det som kanske kommer att hända. Jag brukar tänka att man inte ska kontrollera det som inte ännu skett, för det är omöjligt. Så jag brukar säga att det är det vi gör när vi snackar om detta, vi improviserar – för inte har du väl förberett dina frågor, och inte vet du vad jag kommer svara.

Den mest intressanta frågan som jag brukar få då och som jag också själv funderat en del över är »vad gör du när det inte går som du vill?« Vad om det skiter sig?

Ja, tänker jag, då skiter det sig väl då. Det är just detta som jag gillar med impron, att det alltid finns en risk för att det »skiter sig«. Det är i just dessa situationer som man som improvisatör blir prövad. Hur ska man rädda situationen, hur kan man rätta till eller använda sig av det som sket sig, hur förklarar man ett »misstag« så att det blir logisk sanning? Det är precis detta som för mig är guldgruvan i improvisationen. Det är då som improvisationen tar nya vägar som leder till nya ställen. Det är skiten som får mig att vilja utmana mig mer och mer. Varje gång det skiter sig så lär man sig något nytt.

En intressant synvinkel på saken är då man vänder på frågan. »När har en improföreställning aldrig skitit sig, när har den varit perfekt?« Svaret på den frågan är för mig; aldrig. Och så kommer det antagligen förbli. På något plan är detta också svaret på varför jag håller på med improvisation. Det finns alltid en strävan efter att vara bra och lyckas leverera, men ständigt något mystiskt fenomen som aldrig låter en improvisation eller en improvisatör att bli riktigt perfekt.

Som person är jag en ordningsmänniska. Jag skulle inte kalla mig perfektionist, men jag gillar ordning och reda. Alla saker ska vara på sin plats och det man ska göra ska ha nån slags genomtänkt plan. Om jag skall hålla ett tal så vill jag vara väl förberedd och ha talet nerskrivet. Om jag ska resa vill jag veta när, var och hur, själva syftet med resan och gärna ha en plats att sova på bestämd. Och om jag bygger en terrass så vill jag ha en tydlig och klar bild av hur den ska se ut och vad som är terrassens viktiga syfte.

I alla fall tror jag mig ha ordning på mina saker. Men det är här som »improtänket« smyger sig in i vardagen. Om man bara låter sig själv bli »improviserad« så kommer man att få mycket hjälp av det.

Att bygga en terrass, eller att hålla ett tal, eller att åka på resa, är alla vardagliga saker som kan skita sig liksom impron. Men vad händer då? Under terrassen finns en stor stubbe som krånglar till bygget, flyget är sent och bagaget kommer inte fram, och det mittersta pappret av talet på festen saknas. Det skiter sig. Eller gör det? Stubben kanske får en att bygga terrassen på ett smidigare sätt, och terrassen kanske blir både hållbarare och mer praktisk. Flygförseningen får en kanske att träffa nya vänner, och bagaget som inte dyker upp resulterar i en ny fräsch klädstil. Talet som är borttappat leder kanske till att man blir mer levande och närvarande fastän man kanske glömmer bort nån poäng.

Har det då skitit sig?

Det är väl upp till var och en att själv bestämma om det har skitit sig. För mig är impro som skiter sig ofta den bästa impron, och således är också terrassen jag bygger och resan jag gör mycket lärorikare mer utmanande och mer intressanta om de skiter sig.

Vem minns för övrigt den perfekta improföreställningen? Inte jag, de har alla skitit sig. Vill ni se hur min terrass ser ut?