Kvart över sju på morgonen den sista dagen av årets sommarseminarium ligger jag på bryggan i Vitträsk och tittar på himlen och känner hur solen börjar värma allt mer. En trana är det enda som hörs. Vattnet och vinden är helt stilla. I samma stund som tranan tystnar värmer solen så att jag måste ta av mig tröjan, svalorna börjar kvittra och jag hör morgonens första bil komma längs grusvägen. Nu är dagen igång. Och den blir minst sagt utmanande.

Brage Nordin håller dagens första föreläsning, bakom rubriken ”århundradets molekyl ” döljer sig en resa till bland annat Kina, vår närmsta galax, till Arktis, tundran i Ryssland och bakåt i människans historia. Det är en berättelse som ger oss späckat med fakta om människans påverkan på klimatet och troliga konsekvenser av vår användning av fossila bränslen. Vi som lyssnar vet sedan tidigare att det är alarmerande fakta, men får det nu mycket tydligt skrivet på näsan hur vi hotar människor och livsbetingelser på jorden. Många uppgivna blickar efter föreläsningen söker varandra och jag hör hur det diskuteras överallt runt omkring mig och hoppet kommer åter i utbytet av tankar och idéer hur vi kan göra.

Själv sätter jag mig på bryggan igen och skriver ner mina tankar. Det kommer an på storleken på mänskligt samhälle, vår ekonomi i relation till ekologin tänker jag. Ekonomin beskrivs ofta som frikopplad från ekologin. Logiken är att om vi använder slut på en resurs eller förstör ett ekosystem kan vi ersätta det, bara vi ser till att det finns tillräkligt med kapital i form av pengar och tekniska uppfinningar som vi kan använda för att omvandla eller till och med skapa ”nya” resurser. I min värld är beskrivningar som denna en central del av problemet. Beskrivningar som förbiser att vi är totalt beroende och en del av ekologin, att ekologin har inneboende gränser och att det idag finns mycket fakta om hur vi sågar av grenen vi själva sitter på.

Jag tänker tillbaka på morgonen. Det är just sådana stunder som jag mår som bäst. Då när jag får en upplevelse av att vara ett med min omgivning. Det är en känsla av totalt lugn och trygghet. Känns det igen? Varför kämpa emot? Hur kan vi människor så enkelt glömma och blunda för att vi är totalt utlämnande till den jord vi lever på?

Efter en paus tar sig Leif Öhlund, aktiv i lokalavdelningen i Boden-Luleå, sig an ”Elreserven”. Det var nog få som innan föreläsningen hade en aning om vad det innebär. Vi fick en tydlig bild av Sveriges elförsörjning och en utmanande dimension till debatten om kärnkraft och den strategi som Sverige har idag för utbyggnad av vindkraft. Många var eniga om att frågan om ägandeskap är viktigt och att mycket positivt kan komma ur mer småskaligt och lokalt ägandeskap av elproduktion.

2010 års Sommarseminarium avslutades som traditionen bjuder med att arrangerande lokalavdelning, denna gång Boden-Luleå, överlämnar vandringsstatyetten till nästa års arrangörer som hälsar oss hjärtligt välkomna till Gävle 2011. Ett varmt tack för ett mycket givande seminarium till alla ni som deltog och ni som engagerade er för att de skulle bli så bra!

Sofia Hamrin (Ungdomskonsulent)