Kommentar till abortdebatten

Under de senaste veckorna har media rapporterat om sena aborter, där det aborterade barnet visat livstecken efter framfödandet, andas och kämpar för sitt liv en lång stund efter ingreppet. Det är vårdpersonal som reagerat. En aktuell kartläggning, publicerad i Dagen 25 maj, visar att detta är något som händer på många sjukhus i Sverige. Det handlar naturligtvis om fåtaliga fall, men illustrerar en mycket allvarlig problematik med framför allt de sena aborterna, efter vecka 18.

Professor emeritus, Marc Bygdeman, på Karolinska, kommenterar i Dagen: Vill man undvika "livsteckensituationen" får man spruta in ett medel så att fostret dör. Det finns sådana medel som är lagliga och upp till sjukhusen om de vill använda. Tidigare sprutade man in 20-procentig koksaltlösning i livmodern, då dog fostret. Men om det hamnade fel var det livsfarligt. Nu har man gått över till en metod som är ofarlig för kvinnan och då har man fått problematiken på köpet: Fostret dör inte per automatik.

Häromdagen gick Seglora smedja, som kallar sig den progressiva kristna rösten i skärningspunkten mellan andlighet, kultur och samhälle, ut med ett pressmeddelande där man hävdar att “de rörelser som observerats är framför allt autonoma reflexer och inte ett tecken på mänskligt medvetande”. Man hänvisar till två svenska forskare som “är överens om att Sverige har trygga, skonsamma och rättssäkra abortbestämmelser”.

Det finns mycket som kan sägas om detta pressmeddelande. Syftet är det vanliga: Sverige har världens bästa abortlag, som inte får ifrågasättas. Att de som tycker så “är överens om” att svensk abortlag är oantastlig, är knappast något nytt. Att de citerade är forskare inom kvinnosjukvården är I sammanhanget av ringa betydelse.

Att Seglora smedja benämner det som “okunskap” och “osakligt” att beskriva de små barnens rörelser och kamp för livet, är skrämmande. Det är okunnigt och samtidigt otroligt fräckt mot den personal som tvingas arbeta med detta och upplever stark olust.

Att förneka att de aborterade barnen har ett mänskligt medvetande är också försåtligt. Att det är människor är självklart, att de lever i livmodern och ibland också en stund efter den provocerade aborten är uppenbart. Vad som i sammanhanget avses med “medvetande” är oklart. Tanken har tidigare lanserats av nyttoetiker: enbart de som är medvetna har ett människovärde. Sådana godtyckliga definitioner har med rätta avfärdats. Det är minst sagt trist att Seglora smedja marknadsför denna cyniska och i sammanhanget vilseledande propaganda. Att avhumanisera dessa små barn i avsikt att in absurdum slå vakt om den liberala och föråldrade svenska abortsynen är beklämmande.

Sanna Rayman skrev på ledarplats i Svenska Dagbladet 24 maj att, oavsett vad man tycker om aborter i allmänhet, måste vi hantera ”abortfrågans outhärdliga sidor”. Det kan tydligen inte Seglora smedja. När det inte går att blunda försöker man ljuga ihop en ny sanning och en annan verklighet. Det är, lindrigt sagt, deprimerande.

Tomas Seidal, läkare