​Var går barnets bästa vid frågan om verkställighet av umgänge?

Var går barnets bästa vid frågan om verkställighet av umgänge?

Vad händer när barnet vägrar ett utdömt umgänge och är det verkligen förenligt med barnets bästa att tvinga ett barn att ha umgänge mot sin vilja. Är det juridiskt korrekt att utdöma vite till en boendeförälder som gjort allt för att uppmuntra sin tonåring till umgänge men misslyckats?

Två föräldrar möts i tingsrätten, antingen kommer de själva överens om ett umgänge eller så dömer tingsrätten ut ett umgänge. Allt är under kontroll och för de allra mesta är det en stor lättnad att en psykiskt påfrestande process är till ända.

Men sedan börjar problemet, barnet vill inte åka till den förälder som blivit tilldelad umgänge i tingsrätten. Ibland, i de enklare av fallen, är det även uppenbart olämpligt med umgänge och barnets egen vilja försvinner liksom bland de övriga omständigheterna i målet.

Med vad händer då när umgängesföräldern inte är uppenbart olämplig? När det inte finns något missbruk, barnet blir inte misshandlat eller misskött och det finns ingen grund till varför umgänge i teorin inte skulle vara i enlighet med barnets bästa. Lägg sedan till att barnet är i tonåren, tjej eller kille så kommer den egna viljan att dominera och utan inslag av fysiskt våld är det omöjligt att tvinga en tonåring till umgänge.

Lagen gällande barns boende är relativt klar, vid en uppnådd ålder och mogenhet av en tolvåring så står mycket och fallet med barnets egna vilja. Du kan inte tvinga en tonåring att bo hos den ena eller den andra.

I lagen gällande umgänge är dock regleringen ganska fyrkantig och otydlig. Barn mår bäst av kontinuerlig kontakt med båda sina föräldrar och i den mån det är lämpligt rent formellt så bör även barnet ha umgänge med den föräldern den inte bor hos. Ramarna pratar om varannan helg, ibland mer.

Men vad händer då om barnet vägrar? Barnet vill inte träffa sin umgängesförälder, barnet vägrar, barnet går hem efter skolan istället för att åka hem i bilen. Eller barnet stannar kvar i skolan, kontaktar skolsköterska och kurator och vägrar gå ut. Barnet mår dåligt av kontakten med umgängesföräldern, barnet är besviket efter år av konflikter och grusade förhoppningar. Utomstående kan vittna om skakande ben, darrande röst och en total förändring i beteendet dagar innan hämtningen i skolan.

Lagen säger att boendeföräldern ska verka för umgänge mellan barnet och umgängesföräldern, men hur tvingar du en tonåring att träffa sin umgängesförälder när hämtningar och lämningar sker i skolan? Hur tvingar du ett barn som kommer hem gråtandes att gå tillbaka till skolan och sätta sig i bilen med umgängesföräldern. Hur kan detta på något sätt vara för barnets bästa?

Dessa krav ligger dock enligt lagen på boendeföräldern, annars finns det en god chans att umgängesföräldern ansöker om verkställighet av dom och yrkar på vite på tusentals kronor för varje uteblivet umgängestillfälle. Detta är ett exceptionellt bra exempel på där teori och praktik inte går ihop.

I teorin kan boendeföräldern försöka uppmuntra barnet och då kommer allt att lösa sig och barnet kommer helt att ändra uppfattning och gå med på umgänge. Men i praktiken i rättsalen möter jag en gråtande klient som har gjort allt för att uppmuntra sin dotter. Där uppmuntran gick så långt att dottern under en kortare tid träffade umgängesföräldern för att mamma inte skulle bli arg trots att det inte kändes bra. Jag ställer mig åter frågan, i vilket fall är detta förenligt med barnets bästa, grundstenen inom hela familjejuridiken.

AV: Linda Bohlin, Ansvarig affärsutvecklare och jurist på Juristpunkten.