Still KKIKKing

Still KKiKK-ing

Jag kan fundera på varför jag aldrig slutar…. slutar att tro på det goda och att det löser sig nog. Slutar att, i varje sak som händer mig, leta efter det som är bra eller kan bli bra. Ändå aldrig slutar att, ibland, mitt i natten, vakna av att allt är tungt och oöverstigligt och att vilja slänga yxan i sjön.

Är detta livet?

Läser en fantastisk bok som jag fått låna av min mentor, Anton (kommer att berätta om Anton i nästa blogg), som heter ”Mindset,” skriven av Carol S. Dweck, Ph.D. psykolog på Stanford University i Kalifornien. Carol S. Dweck är erkänd som en av världens ledande forskare på människans personlighet, motivation och utvecklande psykologi.

När jag läser boken inser jag snabbt att allt börjar mycket tidigt i livet och att, enligt henne, vår motivation att prestera har ganska tydliga ingångsvärden utifrån det hon kallar ”fixed mindset” eller ”growth mindset” och betydelsen över hur vi berömmer barn och senare även vuxna. Hur vi kan med olika typer av beröm begränsa vissa personligheter och stärka andra utifrån vilket av dessa mindset som är det dominerande. Jag trodde att beröm var beröm, även om jag inser att riktigt beröm måste vara ärlig för att få verkan, men enligt författaren så är det inte riktigt så enkelt. Nu vet jag att vi aldrig är helt det ena eller andra utan situationer och erfarenheter har sin del i hur jag agerar. Men stämmer hennes teori och forskning bör man fundera på vilken personlighet man är själv och de man berömmer.

Kanske slutar jag aldrig att vara nyfiken på mig själv och andra……