Svenska Shiborisällskapet på Konsthantverkarna 24 maj–17 juni 2014

”GLÄNTA” – Svenska Shiborisällskapet på Konsthantverkarna

 24 maj – 17 juni 2014

Pressvisning fredag den 23 maj kl. 15.00

VERNISSAGE LÖRDAGEN DEN 24 MAJ KLOCKAN 12.00

Shi-bo-ri, bara namnet är vackert och räcker för att skapa poesi. Nu kommer vårt galleri fyllas av en ljus och spännande glänta skapad av fiber, färg och fantasi. Tretton textilare visar sina verk framsprungna ur den japanska tekniken, shibori. Här visar de hur rum kan skapas och hur textil kan användas i offentliga rum. Med utgångspunkt från en text av Kerstin Ekman arbetar Shiborisällskapets medlemmar i den här utställningen på ett gemensamt tema men med egna tekniker och material.

”Glad, glan och glänsa - ljusorden hörde ihop i germansk tid. Gläntan släppte in ljus i den mörka skogen. Gläntan var själv ljus. Långt fram i vår tid kallades den ett glad.” (Ekman, Kerstin 2007)

År 2002 startade Eva Lagnert på Konstfack en vidareutbildning i Shibori, en teknik där man genom olika reserverande metoder mönstrar och färgar textil. Deltagare i kursen har genom åren varit konstnärer och formgivare. Ur dessa kurser bildades 2009 en fristående grupp ”Svenska Shiborisällskapet”. Idén med gruppen är att arbeta tillsammans i utställningar och projekt.

Shibori är ursprungligen ett japanskt begrepp som betyder pressa, vrida, klämma. Idag är det ett internationellt paraplybegrepp som används i konstnärliga sammanhang och i hantverk där textil färgas, mönstras och formas genom ett antal olika tekniker. Shibori används idag även i mer konceptuell betydelse.

Medverkar i utställningen gör:

Carin Bergman

Barbara Berther

Linnéa Blomgren

Eva Davidsson

Ingela Friedner

Åsa Jonason

Birgitta Lagerqvist

Marie-Louise Nordin

Tomas Robefelt

Maja Sjöberg

Leyun Wang

Glad, glans, glänsa, glänta…

Det var en mörk och sluten skog. Uroxens domäner. Bara långsamt skulle den öppnas. Ljusa fläckar, genombrott i lövtaket. Små uthuggningar som snabbt växte igen. Svedjerök och yxhugg. Nya öppningar mot solen. Det var det mänskliga i skogen. Så började det.

Att vara glad betydde från början att vara glänsande och ljus. Ordet går tillbaka på en indoeuropeisk stam: gladho. Glad, glan och glänsa – ljusorden hörde ihop i germansk tid. Gläntan släppte in ljus i den mörka skogen. Gläntan var själv ljus. Långt fram i vår tid kallades den ett glad. ”… mellan skimrande väggar av vit hagtorn och genom solöppna glad, där blommande vildaplar står som rosiga stackmoln” skriver Sten Selander. Lucus, clarière, clearing – orden för uthuggning har alla med öga, fönster, öppning och ljus att göra. Själva det latinska ordet för skog, silva, betäckande från början uthuggningen inte skogen. Lucus blir namnet på den heliga lunden själv, öppningen mellan träden där offret skedde och himlens ljus nådde ner. Därifrån kunde man se stjärnornas tecken och bilder och i den utblicken börjar antagligen både metafysik och vetenskap.

(Ekman, Kerstin, 2007. Herrarna i skogen s.39-40 Albert Bonniers förlag)