​Med full respekt för mänskliga rättigheter

Årets MR-dagar har just avslutats och mycket har såklart handlat om vad som händer runt omkring oss både internationellt och här i Sverige. Den allmänna känslan är nog att de mänskliga rättigheterna har förlorat mark. Inte bara att det sker många kränkningar av rättigheter utan också vad gäller attityder, politiskt klimat och samhällsopinion.

Att kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, tillsammans med en kunnig panel från Amnesty, Fonden för mänskliga rättigheter, Raoul Wallenberginstitutet och Länsstyrelserna, diskuterade regeringens förslag på strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter är därför extra angeläget. Regeringens förslag innehåller dels en strategi för det nationella MR-arbetet, dels en lägesrapport som tar sin utgångspunkt i 2015 års granskning av Sverige i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Riksdagen har fattat beslut om att ”målet för politiken för mänskliga rättigheter är att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänsklighet”. Det är såklart väldigt glädjande. Det är stor skillnad på ”full respekt” och att ”ta hänsyn” eller att göra något när det är enkelt men det är svårt att förstå hur detta ska vara förenligt med alla de andra beslut riksdagen fattat i år.

Läkare i Världen har, liksom många andra, bevakat och jobbat för att Sverige ska bli bättre på att följa mänskliga rättigheter. Ett sätt är att det finns en instans som faktiskt har detta uppdrag. Sverige har inte ratificerat – alltså förbundit sig – att ens skapa möjlighet att överklaga vad gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (där rätten till hälsa finns med). Det finns mycket att göra.

Ett starkt rättsligt och institutionellt skydd – som också ska följas upp och utvärderas – är ett viktigt verktyg. I den bästa av världar innebär strategin att alla myndigheter (på alla nivåer) ska implementera ett rättighetsbaserat arbetssätt. En institution blir helt enkelt ett sätt att jobba evidensbaserat med mänskliga rättigheter. Det kan vara ett sätt att samla fakta och ge stöd till dem som ska göra detta. Att riksdagen är mottagare är en annan viktig princip. En myndighet under regeringen skulle också ha svårare att kritisera regeringen och vad de gör i sina myndigheter.

Det finns dock en mängd frågor som strategin inte svarar på. Ett sammanhållet och systematiskt arbete är viktigt men det måste implementeras också. På vissa sätt konstaterar strategin faktiskt bara det som Sverige har skrivit under på för länge sedan. Att det känns hoppfullt säger kanske något om utsikten för mänskliga rättigheter just nu. Det förklaras inte heller varför det bara är barnkonventionen som ska inkorporeras och inte de andra icke-genomförda konventionerna där Sverige har fått mycket kritik, inte bara i den rapport regeringen utgått från, utan till exempel i den nyare granskningen av ESK-efterlevnad.

Många tittar på Sverige. Vi kan se det i våra asyllagar. Andra länder kommer att titta på hur vi gör vår institution och den kommer, på grund av vår ledande position, också vara ett riktmärke. Om vi väljer en minimalistisk version kommer det att påverka tillgången till mänskliga rättigheter för många, många fler.

”Sverige är väldigt bra på mänskliga rättigheter men vi är också mycket dåliga” säger Bah Kuhnke. Vi kan bara hålla med. Vi hoppas att en samlad nationell strategi också ska betyda ett mer genomgripande människorättsperspektiv i allt offentlig sektors arbete: Tänk om alla beslut som fattas i Sverige görs med full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter! Vilket lyft det skulle vara.