Ändrad rekommendation för läkemedelsbehandling av hepatit C-virusinfektion

Läkemedelsverket och Referensgruppen för antiviral terapi (RAV) tog 1999 fram de första rekommendationerna för farmakologisk behandling av hepatit C-virus (HCV)-infektion. Efter den senaste uppdateringen år 2008 har två direktverkande antivirala läkemedel mot HCV, boceprevir och telaprevir, tillkommit för behandling av infektion med genotyp 1.

Under 2011 har de två proteashämmarna boceprevir och telaprevir godkänts för behandling av HCV-infektion med genotyp 1. Behandlingen ges som trippelterapi i kombination med peginterferon-alfa (pegIFN) och ribavirin. Övriga genotyper (2 till 6) behandlas som tidigare med en kombination av ribavirin och pegIFN. Behandlingen är långvarig och medför i regel avsevärda biverkningar.

WHO uppskattar att i genomsnitt 2 % av jordens befolkning, eller 170 miljoner människor, är smittade av HCV. Förekomsten varierar stort mellan olika länder. I Sverige är förekomsten mindre än 0,5 %, vilket motsvarar cirka 40 000 personer. HCV sprids som blodsmitta och den dominerande smittvägen i västvärlden är idag intravenöst missbruk.

En HCV-infektion har varierande förlopp och prognos. Studier har visat att 15–40 % spontanläker inom ett år efter smittotillfället, medan övriga får en kronisk infektion. Behandling av patienter med akut HCV-infektion kan förhindra utveckling av kronisk hepatit C.

Den kroniska infektionen har oftast en långsam progress. Syftet med behandling av kronisk HCV-infektion är att förhindra leversjukdomen cirros, som medför en ökad risk för levercancer och/eller leversvikt.  

Relaterad information

 Behandling av kronisk hepatit C hos vuxna och barn