Ny behandlingsrekommendation: Intravenös vätskebehandling till barn behöver individualiseras

Intravenös vätskebehandling av barn behöver individualiseras, följas upp och anpassas. Annars finns risk för allvarliga komplikationer. Det menar Läkemedelsverket i en ny behandlingsrekommendation. Myndigheten har sett att behovet av en ny behandlingsrekommendation är stort. Säkerhets signaler och signaler från barnsjukvården pekar på att vätskebehandling till barn inte alltid planeras och följs upp.

Intravenös vätskebehandling till barn är en aktiv åtgärd som fortlöpande behöver individualiseras, monitoreras och omvärderas. Det finns behov av behandlingsrekommendationer eftersom det finns oro över att vätskebehandling till barn inte alltid planeras och monitoreras adekvat. Bland riskerna finns sjukhusförvärvad låg halt av natrium i blodet, hyponatremi – vilket kan leda till hjärnödem och risk för allvarliga symtom och död, säger Ninna Gullberg, utredare på Läkemedelsverket

Intravenös vätskebehandling till barn är vanligt förekommande både inom specialiserad barnsjukvård och när barn behandlas inom vuxensjukvård. I övrigt friska barn som behöver fasta inför till exempel en operation eller som har fått akut gastroenterit med rubbningar i vätske- och elektrolytbalans, kan behöva behandling med vätska och elektrolyter. Det kan också gälla till exempel barn med akut RS-virus (RSV)-bronkiolit, med eller utan underliggande sjukdom som gör att barnet inte klarar oralt eller enteralt intag av vätska.

Syftet med vätskebehandling är att återställa och behålla normal vätskebalans och elektrolytsammansättning samt kompensera för eventuella pågående förluster.

Huvudbudskap

• Vätskebehandling till barn är en aktiv åtgärd som fortlöpande behöver individualiseras, monitoreras och omvärderas.
• När oral eller enteral behandling är möjlig är det att föredra.
• Intravenösa vätskor är läkemedel och vätskebehandling ska ske på samma sätt som vid annan medicinsk behandling. Det innebär att:
  - Indikation för intravenös vätskebehandling ska finnas.
  - Behandlingen anpassas till individens behov.
  -Behandlingen dokumenteras så att given vätskas mängd och innehåll kan fastställas och följas.
  - Effekt och eventuella biverkningar ska monitoreras adekvat.
  - Vätskebalans, vikt och plasmaelektrolyter bör följas regelbundet.
• En vätskelösnings effekt i kroppen, dess fysiologiska tonicitet och påverkan på osmolariteten, är huvudsakligen beroende av natriumhalten i lösningen.
  - Lösningar med natriuminnehåll 130–154 mmol/l har natrium på ungefär samma nivå som plasma (P- Na 135–14 mmol/l) och är fysiologiskt isotona.
  - Glukos som infunderas tas omedelbart upp intracellulärt och metaboliseras och bidrar därför inte till osmolaritet i kroppen.
  - Lösningar med låg natriumhalt men där glukos ger en osmolaritet på 280-300 mOsm/l i förpackningen, kan anges som "isotona" trots att de i kroppen är uttalat hypotona.
• SIAD (Syndrome of Inappropriate Antidiuresis) det vill säga inadekvat ökad frisättning av ADH (vasopressin) är vanligt hos sjukhusvårdade barn.
• Nyare data och rapporter ger signaler om ökade risker för allvarlig iatrogen hyponatremi vid rutinmässigt användande av fysiologiskt hypotona lösningar. För att minska risken för allvarlig hyponatremi rekommenderas i första hand lösningar med natriumhalt 130–154 mmol/l. Detta minskar, men eliminerar inte, risken för hyponatremi eller andra vätske- och elektrolytrubbningar. Behandlingen måste fortfarande anpassas och övervakas efter den enskilda patientens behov.
• De mest akuta vätske- och elektrolytrubbningarna är chock på grund av vätskebrist, respektive hyponatremi med symtom på hjärnödem.
• I akuta situationer inleds behandling alltid med sedvanliga åtgärder för att säkra luftväg, andning och cirkulation. Samtidigt inleds akut riktad behandling mot vätske- och/eller elektrolytrubbningen.
• Hos specifika patientgrupper kan onödig natriumtillförsel medföra risk för vattenretention. Till patienter utan ökad risk för SIAD och särskilt då man vill undvika vätskeretention, till exempel hos barn med njur- eller hjärtsjukdom, kan hypotona lösningar med lägre natriumhalt vara att föredra. Adekvat planering och monitorering av vätskebalans och elektrolyter är då särskilt viktigt.
• Vätskebehandling med enbart kristalloida lösningar (glukos- elektrolytlösningar) bör endast pågå ett fåtal dygn. Parenteral nutrition bör övervägas efter 48 timmar, tidigare hos nyfödda eller när längre tids intravenös behandling förutses.

Produktinformation för vätskelösningar uppdateras efter utredning av EMA:s säkerhetskommitté

Utgående från rapporter om dödsfall i samband med intravenös vätskebehandling har Europeiska läkemedelsmyndighetens EMAs säkerhetskommitté PRAC under 2017 utrett risken för allvarlig sjukhusförvärvad hyponatremi med risk för encefalopati.

I juli 2017 kom PRAC med rekommendationer för ändringar i produktinformationen för vätskelösningar med natriuminnehåll som är lägre än den normala nivån i plasma. Behovet av monitorering vid behandling och riskerna för hyponatremi förs in i produktinformationen, liksom att barn har särskilt stor risk för allvarliga komplikationer vid hyponatremi.

PRAC recommendations on signals - 3-6 july 2018

Relaterad information

Läs behandlingsrekommendationen och bakgrundsdokumentationen - Intravenös vätskebehandling till barn

Kontakta oss

Ninna Gullberg
Tel: 018-17 82 68