Blogginlägg -

Konsten att låta bli att lyssna

Det finns en blind fläck i skoldebatten och idéhistoriken Sven-Eric Liedman lyckas inte undkomma den i sitt välskrivna inlägg på DN Kultur idag, ”Samma slappa skolkritik världen runt”.

Denna blinda fläck är att inte vilja lyssna till den som lever med problemen, den som ser vad som händer i skolan. Alltså inte bara eleverna som lämnar skolan efter ett antal år, utan de som är kvar och kan följa förändringar och modetrender: Lärarna som är verksamma i grundskolan och i gymnasieskolan. Ämneslärare och klasslärarna som möter resultatet av en kunskapsrelativism där allt är lika viktigt, där ingen värdering av kunskaper får ske… Nåja, även vi kan väl överdriva en liten aning. ;-)

Givetvis avfärdas kritiker, som Maciej Zaremba, som ”ytliga” och ”slappa” av Liedman. Det är samma kritik som mötte de lärare som protesterade mot kommunaliseringen av skolan på 80-talet och som kritiserade nedmonteringen av läraryrket på 90-talet, när horder av obehöriga vällde in i skolan och började agera som lärare i klassrummen. Det var också då, under 90-talskrisen, som 20 000 välutbildade lärare lämnade skolan.

Och det är samma lärare och lärargrupper som nu kämpar för en uppvärdering av läraryrket och av såväl utbildning som bildning. Synd att inte Liedman vill lyssna till vad de har att säga.

Då hade han hört att de inte håller med, utan menar att kritiken om kunskapsbrist är relevant. De menar att kunskap kan vara en mätbar kvalité som skolan har till uppgift att förmedla. Exempelvis när det gäller stavning och läsförståelse, som ur ett samhällsperspektiv är en grundkompetens som måste behärskas. Har skolan inte förmedlat den kunskapen till stora grupper elever har man misslyckats.

Det är sant att flera länder i den så kallade västvärlden har problem med sin skola. Såväl i Tyskland som i USA, som i Sverige. Och jag tror Liedman på orden att många nog har upplevt att kunskapsuppdraget har satts i andra hand och det sociala samspelet i första. Men det förtar dock inte Sveriges problem.

När traditionell ”katederundervisning” hyllas blir Liedman och hans anhängare ifrån sig. De ser detta som kritik mot grupparbete och egna studier. I själva verket vet varje lärare att katederundervisning är en, om än väsentlig, del i undervisningen och den kallas också ibland för ”seminarieundervisning” eller just ”lärarledd undervisning”. (I motsats till den "inte lärarledda undervisningen" får man förmoda – och jag är väl inte ensam om att undra vad den ”undervisningen” består av?)  

Noterbart är att Liedman inte riktigt vill lyfta på stenen ”fostran”, som ligger så starkt som en grund i skolan. Att fostransuppdraget har betonats starkt under långt tid hade lärarna däremot kunna berätta om. Att fostransuppdraget är en djupt konservativ del i skolan låtsas Liedman heller inte om.

Professor Liedman ter sig först som en försvarare av den ”progressiva pedagogiken”. Dess mycket sympatiska grundtanke var att undervisningen måste utgå från barnets erfarenheter. Metoden som lyftes upp blev ”grupparbeten” och ”projekt” och ”katederundervisning” ansågs vara ett fult ord.

Men han trycker ändå klokt nog på att ”motsättningen mellan förmedlare och progressiva ter sig i dag helt ofruktbar. Kunskapen är inte något som naturligt växer fram hos ett barn.”

Men Liedman underblåser själv en konstlad motsättning när han vidare skriver att:

”Den stora skiljelinjen i kunskapsideal går mellan dem som ser inlärningen som ett passivt övertagande och dem som sätter aktiviteten främst. I det första fallet blir målet att svara på lärarens frågor, i det andra att med lärarens goda ledning och uppmuntran kunna ställa de vettiga frågorna själv.”

Varje kunnig lärare vet att detta inte är sant! Båda sakerna behövs och kan inte separeras. Och de förenas i den goda katederundervisningen.

Men trots allt reser ändå Liedmans artikel mot slutet frågor som är värda att diskutera vidare. För vad händer om läraryrkets ställning fortsätter att undergrävas genom att lärare inte betalas löner jämförbara med andra gruppers med motsvarande utbildning? Vad händer om yrket självständighet utarmas. Och vad händer slutligen om alla kan kalla sig för lärare? (Ja, det sista exemplet kommer inte från Liedman…)

Bloggen har tidigare skrivit om Sven-Eric Liedmans ”Hets. En bok om skolan”. Läs här.

Och läs vidare här om Hets.

En annan lika stark Zarembakritiker finner vi hos Mattias Bernhardsson som bloggar för Rättvisepartiet Socialisterna i Haninge, "Högerpolitiken har skapat krisen". Han slår fast att skolans problem i stor utsträckning helt enkelt handlar om resurser och hur de fördelas.

Ämnen

  • Vuxenutbildning

Kategorier

  • utveckling i svenska skolan
  • lärare
  • kunskap
  • progressiv pedagogik
  • maciej zaremba
  • sven-eric liedman

Kontakter

Zoran Alagic

Presskontakt Pressansvarig 070-262 2700

Frida Ekberg

Presskontakt Pressansvarig Pressansvarig bland annat för kampanjen Skolvalet2014 och Skolans Dag, ansvar även för regional media 0702-731555