Sveken mot skolan

Idag uppmärksammar vi olika typer av svek som skolan drabbas av. Svek som också drabbar lärare och elever. 

Något som alltfler lärare i grundskolan och gymnasieskolan upplever är att pressen ökar och att arbetsförhållandena är ohållbara. Problemet finns i hela landet. Nyligen kunde vi läsa i Västerbottens Folkblad att Tundalsskolans personal inte mår bra.

Ingrid Sjöström-Moen, kommunombud för LR i Robertsfors säger till tidningen att:

"Det blir katastrof om kommunen inte tar tag i problemet för högstadielärarna."

Hon kräver genomgång av alla uppgifter som lagts på lärare undan för undan.

"Lärarna ska vara föräldrar, poliser, kurator, sjuksyster, städare och mycket mer. Till det trivselfaktor i personalrum."

LR:s ombud konstaterar att lärarna fått alltfler nya uppgifter utan att några gamla togs bort. Och hon ser detta som ett nationellt problem. 

Ett annat svek mot skolan kan vi läsa om i Ystads Allehanda där Lärarna Riksförbund protesterar mot att kommunen tänker lägga ner Simrishamns gymnasieskola. 39 lärartjänster berörs av skolnedläggningen.

I stället för att höja kvaliten och öka fortbildning när elevkullar går ner läggs skolor ner. Så ser det ut i ett skolsverigr där budget går före allt, till och med före framtiden och kunskapstillväxten för landet.

Martin Sjögren, kommunombud för Lärarnas Riksförbund, tycker att politikerna sviker både elever, personal och skolledning. Han säger till tidningen:

"De unga tvingas bort från kommunen redan när det är 16 år. På skolan finns personal och en ny skolledning som jobbat hårt med att marknadsföra skolan. Nu, fem i tolv, mitt i en uppåtgående trend, väljer man att avveckla skolan. Det är ett svek."

Det minskande elevantalet hade gått att hantera, menar Martin Sjögren, som ändå inte är förvånad.

"När man för tio år sedan började lägga ner program som bygden behöver, till exempel fordon, började också nermonteringen av skolan. Jag undrar om man inte haft en dold agenda sedan dess."

Lärarnas Riksförbunds uppfattning är att skolan åter borde förstatligas. Planen för Simrishamns skolor är ett bevis för att så borde ske.

"Fritidspolitiker är inte mogna för beslut i så avancerade frågor som skolan. Kommunen är inte rätt huvudman."

Lärarförbundet, Lf, uppges av tidningen vara mer återhållsamma i sin kritik.

Ett tredje svek mot skolan är vad som framkommit i Maciej Zarembas artiklar om skolan i Dagens Nyheter. Idag lyfts frågan av Lotta Wendel i Helsingborgs Dagblad. Hon kritiserar särskilt att att lärarna (eller pedagogerna som hon skriver) själva är så osynliga i skoldebatten. Istället är det politiker, kulturjournalister, politiska reportrar och dramatiker som låter sig höras.

Skribenten lyfter fram ett skolprogram i Storbritannien med kändiskocken Jamie Oliver som likt "Klass 9A" i Sverige eldat på skoldebatten.

"I 'Jamie’s Dream School' hoppas 20 elever i övre tonåren, som redan misslyckats i den vanliga skolan, få kraft att börja på nytt. Det finns ingen färdig kursplan eller några obligatorium. För Oliver var det matintresset som räddade honom från en fullständigt misslyckad skolgång. Nu hoppas han att drömskolan ska visa varje elev någonting som kan väcka intresse för fortsatta studier."

Precis som 'Klass 9A' är "Jamie’s Dream School" en dokusåpa, där det tillspetsade och chockerande lyfts fram. Men det är tydligt att en god pedagog är den som kan kommunicera med unga människor och göra sitt ämne relevant, intressant och tillgängligt. En bra pedagog behöver både pedagogiska metoder och passion för sitt ämne. Den vänliga och lågmälda medicinprofessorn och IVF-specialisten Robert Winston förstorar en elevs spermier för att beskriva hur reproduktionen går till.

Cambridge-klassicisten Mary Beard väcker de historielösa elevernas intresse för latin med hjälp av David Beckhams tatueringar. I såväl "Klass 9A" som Jamies drömskola är det lärarna som antas veta vad som fungerar bäst på en skola, inte några politiker eller kulturjournalister. Lärarna måste vara den självklara auktoriteten."

Lottie Wendel menar att "det är dags att överlämna också den pedagogiska debatten till personer som kan något om pedagogik och didaktik."

Det vill säga lärarna, vill vi tillägga. Och detta ser vi fram mot. Samtidigt pågår det en debatt på exempelvis Twitters 140 tecken, en debatt som skulle kunna vara så mycket större och fördjupande om den fördes på andra håll.

Eller kanske är det att begära alltför mycket att slutkörda lärare som engagerar sig i elevenas skolgång och resultat därtill ska driva en debatt om skolans innehåll. Fast å andra sidan, vem gör det bättre?