Kärt barn har många namn – okärt än fler!

Fackförbundet Unionen är Sveriges största fackförbund för tjänstemän med i runda slängar en halv miljon medlemmar. Kollega är namnet på den medlemstidning som Unionen ger ut, och i denna tidning publicerades hösten 2010 en artikel med namnet ”Miljoner ska skapa bättre relationer”. Titeln åsyftar den mångmiljonsatsning som förbundet gjort på att låta utbilda sin personal i den metod som går under namnet kommunikologi, med syftet att kort och gott bli bättre på att kommunicera. Kommunikologi är ett begrepp som myntades av de norska pedagogerna Truls Fleiner & Jorunn Sjøbakken och som definieras som (fritt översatt till Svenska från deras hemsida www.studiokomfor.no):

1. .... studiet av struktur och dynamik i kommunikation och förändring när all upplevelse och allt beteende är tydligt och klart definierat – beskrivet och förstått – som kommunikation.
2. ....betyder kortfattat läran om det som är gemensamt.  

Efter ett antal misslyckade försök att förstå sig på innebörden av denna definition så kan jag efter vidare utforskande av hemsidan konstatera att jag inte förmår begripa vad kommunikologi egentligen är för något. Detta kan med stor sannolikhet ha att göra med semantisk inkompetens hos underteckad och i så fall bör jag kanske låta bli att kritisera metoden. Men eftersom en relativt central funktion hos en god kommunikatör torde vara att göra sig själv begriplig så kan jag på basis av mina misslyckade försök att förstå vad det hela handlar om konstatera att kommunikologi åtminstone inte tycks handla om hur man kommunicerar på ett tydligt sätt.

Bortkastade pengar?
Detta behöver ju såklart inte innebära att Unionen kastat pengarna i sjön, då otydligheten mycket väl kan bero på min språkliga oförmåga. Det viktiga torde väl ändå vara huruvida metoden tillför ett värde som överstiger de tiotals miljoner kronor som satsats på utbildningen. Detta eftersom jag utgår ifrån att pengarna till viss del, eller kanske rentav i huvudsak, kommer från de avgifter som medlemmarna betalar för att få vara med i förbundet. Sålunda så känns det ju betryggande att läsa att kommunikologi (enligt förespråkarna och utbildarna) är sprunget ur:

• Årtionden av jämförande studier av olika metoder, forskning, teorier, etc.
• En sammanfattning av stora mängder fackkunskap
• En ”storstädning” inom och mellan områden som pedagogik, coaching, vägledning, hälsa, terapi, förhandling, samarbete, ledarskap, konfliktlösning, etc

(ovanstående hämtat från http://www.kommunikologiportalen.com/)

Trots att jag inte lyckats förstå vad kommunikologi egentligen är för något, så tycks det ju i alla fall utifrån ovanstående utsaga som att metoden vilar på en gedigen forskningsbas. Med tanke på alla miljoner (antagligen hundratals om man räknar med kostnaden för att ha folk borta från arbetet för att vara på utbildning) som spenderas på denna, enligt utbildarna/förespråkarna, blytungt forskningsbaserade metod så blir jag därför en smula förvånad (läs fullständigt bestört) då jag vid sökningar i ett antal forskningsdatabaser inte lyckas finna en endaste publicerad studie (i vetenskaplig tidsskrift) på metoden. Det är möjligt att min forskarutbildning inte varit förtjänstfull i att lära ut hur man söker efter och sammanställer vetenskapliga rön, och att forskningen på kommunikologi publicerats i, för mig okända, forum. Men eftersom en av huvudteserna inom det vetenskapliga förhållningssättet är att presentera sina rön i ett offentligt forum där de kan granskas, replikeras och ifrågasättas av andra forskare runt om i världen så är svårtillgängligheten till (eller ska vi dryfta oss till att säga obefintligheten av) kommunikologins forskningsbas förvånande. Detta inte minst med tanke på att man säger sig vila på decennier av forskning.

Kommunikologi = NLP?
Man brukar säga att kärt barn har många namn, och möjligen är det så att forskningen på kommunikologi har bedrivits under täckmantel av andra, likartade och mer vedertagna teorier/filosofier/metoder. När man börjar vända på kommunikologins stenar så finner man rätt snabbt att den är en förlängning eller utveckling av vad som brukar benämnas för NLP (neurolinguistisk programmering), vilket är en metod som brukas och förespråkas av ett antal av våra mest anlitade och välbetalda föreläsare. NLP grundades i USA av Richard Bandler och John Grinder på 70-talet och har under de efterföljande decennierna kommit att bli en mångmiljardindustri baserat på en metod som säger sig fungera för allt ifrån behandling av psykisk sjukdom till utveckling av effektiva chefer. Bland annat så har den svenska Arbetsförmedlingen i sin satsning på jobbcoacher anlitat ett flertal så kallade coacher med sin bas inom NLP (något som såväl Aftonbladet och TV4 uppmärksammat och helt korrekt kritiserat).

Redan på 80-talet tillsatte det Amerikanska vetenskapsrådet en kommitté bestående av framstående forskare inom de beteendevetenskapliga disciplinerna i syfte att granska evidensbasen för en rad påstått prestationshöjdande metoder. Syftet var att utreda huruvida och i vilken utsträckning den Amerikanska armén skulle ha att vinna på att nyttja och utbilda i dessa metoder. En av metoderna som granskades var NLP och slutsatsen var följande:

” Kommittén finner inga vetenskapliga bevis som stödjer påståendet att neurolinguistisk programmering är en effektiv strategi för att påverka.”

(Ovanstående hämtat från Druckman & Swets, 1988)

Inget vetenskapligt stöd
Kortfattat så fann man att NLP varken har eget vetenskapligt stöd eller kan rättfärdigas som vilande på andra, mer vetenskapligt beprövade, teorier. De dryga två decennier som förflutit sedan denna rapport har (tvärtemot vad NLP-anhängarna påstår) ytterligare validerat ovanstående slutsats. Det vill säga, de ytterst få studier som genomförts med någorlunda stringent forskningsdesign efter kommitténs slutsatser på 80-talet har inte kunnat ge stöd för NLP som en förtjänstfull metod.

Med andra ord skulle man som finansiär (medlemmarna i Unionen) på förhållandevis goda grunder kunna ifrågasätta rimligheten i att ens medlemsavgift förläggs på att utbilda i en metod (kommunikologi) med till synes obefintlig forskning, grundad i en metod (NLP) ratad av forskning. Men även om man från Unionens sida, mot förmodan, skulle inse det problematiska med att spendera medlemmarnas pengar på ovetenskapliga metoder så kan vi vara tämligen säkra på att dessa metoder och dess anhängare kommer att leva vidare, måhända under annat namn. För när det gäller metoder för utveckling av människor och relationer mellan desamma så tycks det som att okärt barn har väl så många namn som sitt kära syskon, och dessa okära barn brukar dessutom vara fenomenalt duktiga på att välja namn som tilltalar, skapar trovärdighet och säljer.

Stefan Söderfjäll, Fil. Dr

Referens

Druckman, D., & Swetz, J.A., eds. (1988). Enhancing Human Performance: Issues, Theories, and Techniques. Committe on Techniques for the Enhancement of Human Performance, Commission on Behavioral and Social Sciences and Education, National Research Council, Washington, D.C.: National Academy Press.