Ett syfte och en vision för min nära relation, varför det?

Har du tänkt igenom varför du ska ha nära relation, vad vill du uppnå med den? Eller har du skaffat, eller letar du efter, en intim relation bara på känsla? Förälskelsen beskrivs ofta som ett psykotiskt tillstånd. Det innebär att vi inte ser riktigt klart när vi blir förälskade. Förmodligen är sannolikheten betydligt större att vi hittar en lämplig kandidat om vi har arbetat igenom de egna önskningarna och behoven innan vi börjar leta. Finns partnern redan där kan det vara en god idé att göra en gemensam inventering! 

Nedanstående text är ett utdrag ur boken ”Nu har det skrivits en bok om manligt, kvinnligt, mänskligt”:

Det är viktigt att veta varför vi väljer att ha en relation. Jag har själv tre barn tillsammans med en man som är en fantastisk far. Jag hade haft några nära relationer när jag träffade mina barns far. Jag skaffade t.ex. en gemensam bostad med en man som jag var otroligt förälskad i.

När han, som var några år äldre än jag, började tala om barn, drog jag öronen åt mig och backade. När jag tittar i backspegeln är jag rätt säker på att jag gjorde en bedömning av min dåvarande pojkvän, just med avseende på om jag ville ha honom som far till mina barn. Svaret blev nej och jag drog mig ur relationen. När jag gjorde samma bedömning gällande mina barns far blev resultatet annorlunda, jag hade t.o.m. sneglat på den mannen med familjebildning i bakhuvet. Svaret blev ett rungande ja när han ställde frågan. Utan att jag var medveten om det, gick jag alltså in i ”projekt familj”.

Jag och mina barns far var förnuftiga nog att ta tillvara ett antal år tillsammans innan vi satte barn till värden, någonting som ledde till en större trygghet i beträffande var vi hade varandra. Efter en tid kom barnen, de blev totalt tre stycken fantastiska varelser. Jag ville egentligen ha fyra och han två men vi hittade en balans i att skaffa de första två ganska tätt, därefter gick några år, så att jag han återetablera mig på arbetsmarknaden, och sedan kom trean. Efter en tid blev det tydligt för mig att det var barnen som var kittet i vår relation.

Det jag och mina barns far hade gemensamt var just – barnen. Jag hade använt varje barnledighet till att ställa mig frågan vad jag ville med mitt liv, och i samband med det skruvade jag om mitt liv lite efter varje graviditet. Jag hoppade av en trygg och fast anställning till förmån för ett eget företagande, jag gick en distansutbildning på högskolan, jag sålde mitt första företag och gick in i en annan typ av verksamhet. Även mina barns far hade förändrat mycket, men kanske mer p.g.a. utifrån kommande omständligheter än egna aktiva val.

När jag en dag stod och tittade på triangeln bestående av mig, mina barns far och våra ungar kunde jag inte se något annat än barnen som band oss samman. Jag kände en stark kärlek till mina barns pappa men den var mer av kompiskaraktär än av kärlekspartnerkaraktär. Jag hade en stark önskan om att ”hitta tillbaka” till passionen och förälskelsen. Jag läste hyllmeter efter hyllmeter av litteratur om relationer och sex, men utan att någon glöd väcktes till liv. Det var tungt och gjorde ont när jag insåg vad jag behövde göra. Det hände mer än en gång att jag ifrågasatte mitt eget beslut, men till sist tog jag tag i mig själv och föreslog att vi skulle gå skilda vägar.

Projekt ”skaffa barn” var fullföljt och med ovanligt bra resultat. Skilsmässan var naturligtvis smärtsam. Jag tror inte att någon går in i en seriös relation med tron att den ska ta slut. Vid kyrkbröllop uttalas fortfarande att äktenskapet ska vara till döden skiljer paret åt. De flesta par som gifter sig har förmodligen en idyllisk dröm om kärnfamiljen, och har bilder som Carl Larssons med glada barn på näthinnan, inför äktenskapet. Att sedan över 40% av alla äktenskap slutar i skilsmässa är någonting vi tror berör andra men inte oss själva.

Visionen är som en magnet som drar oss framåt. Skaffar vi barn så kan vi se det som mål. För att mål verkligen ska vara mål, ska de vara tidsatta och mätbara. I mitt fall hade vi enats om tre barn (mätbart) och det skulle ske innan jag hade hamnat i menopausen (tidsatt). När målen var nådda saknades visionen. Jag hade ingen vision i min relation till mina barns far, bara mål.

Det går att dra paralleller med idrottsvärlden. En idrottsutövare som har blandat ihop mål och vision kan ha som drivkraft att t.ex. vinna OS. När medaljen väl är erövrad uppstår förvirringen; vad händer nu? Otaliga idrottshjältar har långsamt tappat geisten och tynat bort efter en lysande karriär. De flesta av dem som blir kvar och fortsätter må bra tycks ha sett vinsterna som delmål i en större vision. Ingemar Stenmark och Gunde Svan är två exempel på idrottsmän som idogt arbetade vidare efter vunna medaljer. De tycktes ha något annat som sporrade dem, en slags önskan att förfina tekniken och andra parametrar runt idrotten som gjorde att de var motiverade att fortsätta, men på ett annat sätt: Som coacher till yngre förmågor, som rådgivare till skidindustrin, som förebilder i hur kost/kosttillskott kan användas, och som förebilder i hur träningsprogram blir som mest effektiva för bästa möjliga resultat o.s.v. Här tycktes det finnas en vision. Aktiviteten, entusiasmen för sporten och motivationen avtog inte för att målen hade uppnåtts.

På liknande sätt går det att se på en relation. De par som har en gemensam vision, någonting att sträva efter när barnperioden är över, tycks ha mycket större förutsättningar att både överleva och frodas.                     

Om du vill leva livet ut med den partner du har idag, men saknar en vision, är det hög tid att skapa en.

Texten ovan är hämtad ur Gaya Pienitzkas och Lennart Lindéns bok ”Nu har det skrivits en bok om kvinnligt, manligt, mänskligt” som finns att köpa till exempel via nätbokhandlarna www.adlibris.com  och www.bokus.com . Gaya är författare, föreläsare och en av huvudlärarna på Lifecap ABs coach- och terapeututbildningar, www.lifecap.se .

Lifecap AB