Vad påminner chefen och kollegorna dig om? Det är inte alls ovanligt att vi vuxna handlar på ett oförklarligt sätt för att ett obegripligt obehag griper tag i oss. Varningssignalen kan till exempel utgöras av en vag känsla av att vi får aningen svårare att andas, en tydlig klump i halsen, magont eller huvudverk. Vanligtvis är det inte alls den befintliga situationen som är farlig, det rör sig förmodligen om en association till en händelse i barndomen som sedan länge fallit i glömska.

Vi styrs i betydligt större utsträckning av händelser i historien än de flesta av oss har kännedom om. Konflikter med både kollegor, chefer och våra nära och kära har ofta en förklaring i händelser som inträffade långt tillbaka i tiden. Vår känsla av att inte räcka till, att vi inte presterat tillräckligt eller att någon är missnöjd med vår insats härstammar förmodligen från någonting gom finns begravt långt tillbaka i tiden. När vi arbetar med vår egen utveckling och med vårt ledarskap på djupet, kan vi gräva upp gamla ”lik ur lasten” och reparera dem.

Nedanstående text är ett utdrag ur Gaya Pienitzkas bok ”Insikter om inre ledarskap”:

En annan orsak till brist på tillit till andra människor och brist på tillit och kärlek till sig själv kan vara om barnet blir bortlämnat tidigt, eller om den mest närstående föräldern försvinner. Barn kan inte förstå tid som vi vuxna gör. Det blev väldigt tydligt när jag som artonåring var barnvakt åt en treåring under en period. Det var frågan om mer än en vecka, jag minns inte riktigt men det rörde sig om tio till fjorton dagar. Jag klarade inte av att förklara för treåringen när föräldrarna skulle komma hem. Jag kom på att unga män som gjorde värnplikten ofta hade en muck-kam. Det var en kam som hade lika många piggar kvar som den värnpliktige hade dagar kvar till den dag han hade slutfört sin tjänstgöring inom det militära. Varje dag bröt han bort en pigg från kammen så det blev tydligt hur tiden gick. Vi gjorde något liknande till den lilla pojken, men i papper. Jag klippte lika många flikar på pappret som det var kvar till pojkens föräldrar kom hem. Sedan förklarade jag för pojken att varje morgon, varje gång han hade sovit och vaknade igen, kunde han dra bort en flik. Den dag då flikarna var borta skulle föräldrarna vara hemma igen. Dagen efter det att vi tillverkat pappret med flikarna gick pojken och la sig och sov en stund redan på förmiddagen, sedan ville han sova efter lunch igen. Jag blev nästan orolig för att han var på väg att bli sjuk. Det här var frågan om en mycket pigg och energisk liten kille som inte alls var intresserad av någon middagssömn i vanliga fall. När jag hade plockat undan efter lunchen gick jag in till hans rum för att se vad han höll på med. Jag upptäckte att han faktiskt hade gått och lagt sig och att han låg och blundade hårt. Bredvid honom låg pappret med flikar. Jag såg snabbt att det saknades en flik och frågade honom hur det kom sig. Hon berättade då att han ju hade sovit efter frukost, så då fick han ju dra bort en flik och nu tänkte han sova igen, så att han kunde dra bort en till. Det var pojkens logik vid tre års ålder. Jag hade sagt att han skulle dra bort en pigg när han hade sovit på natten och vaknade på morgonen. Han hade hört delen om sömn, men missat den om att det skulle vara på natten, så enligt hans logik så skulle föräldrarna naturligtvis komma hem snabbare ju fler gånger han sov.

Några av mina absolut bästa lärare har varit barn, den här pojken är en av dem. Det var bara att göra ett nytt försök och börja gå igenom veckodagar och förklara att det bara var efter en natt som det kom en ny dag och att dagen för föräldrarnas hemkomst var fastställd. Flygplanet hem till Sverige skulle lyfta en viss dag och en viss tid för att alla som skulle åka med skulle veta när de skulle vara på plats på flygplatsen.

I samband med att föräldrar reser bort eller hamnar på sjukhus finns det alltid en risk för att små barn känner sig övergivna och ensamma. Har vi otur kan de, i det som de upplever som ett trauma, fatta beslut om att de är oönskade och oälskade eftersom de blivit övergivna. Sådana här konstruktioner är inte alls ovanliga bland små barn vars mammor åker till förlossningsavdelningen och blir borta några dygn för att sedan komma hem med en ny baby. Det här kan ju vara sant, de kanske inte är älskade, men det vanliga är att det är frågan om en känsla som etablerats av en tankekonstruktion som uppkommit av att de känt sig övergivna. Oavsett varför känslan av att inte vara önskad eller älskad, eller känslan av att inte kunna lita på någon, har uppstått kan vi använda en och samma metod. Det viktiga i mitt terapeutiska arbete är att hjälpa klienten att bygga upp kärleken till sig själv och känslan av tillit till sig själv, oavsett om uppkomsten av den oönskade känslan är baserad på en verklig händelse eller på en konstruktion. Om det finns ett svek i historien eller inte, är inte avgörande för hur framtiden kommer att te sig. Som terapeut är min uppgift att hjälpa min klient att etablera en känsla av inre trygghet, en trygghet som kommer av att klienten älskar sig själv och därför vet att hon/han är älskad. Tryggheten i att jag kan lita på mig själv ger automatiskt en starkare förmåga att känna tillit.

Det finns många metoder att bygga inre trygghet. När jag arbetar med energiterapi (se bilaga) försöker jag föra tillbaka min klient till den tid där det ursprungliga såret skapades. Ibland är det svårt att komma dit redan första sejouren. Klientens kropp kan tycka att det är för smärtsamt att hantera det djupaste såret direkt. Om det rör sig om uttalade övergrepp behöver ofta intellektet komma till insikt om vad som hänt och bearbeta traumat en tid innan det är möjligt att aktivera känslan. När det rör sig om en situation som den med den lilla pojken ovan skulle händelsen där kunna innebära att han utvecklat en rädsla för att hans framtida flickvänner ska överge honom. På grund av den rädslan, finns det en risk för att han faktiskt blivit lämnad av flickor/kvinnor som han haft relationer med eller att han själv valt att lämna relationer för att han inte anser att de blivit tillräckligt djupa eller av rädsla för att han själv ska bli övergiven. Orsaken, oavsett om han lämnar eller blir lämnad, är förmodligen att han inte vågar släppa någon riktigt nära eftersom han är rädd för att om han blottar sig, så gör det så mycket ondare när hon väl går. Och det som händer då är att han inte får någon djup relation, eftersom han bara visar upp sig själv ytligt och då är inte kvinnorna intresserade!

För att komma förbi bristen på tillit och rädslan för att bli lämnad, kan lösningen vara en vägledd regression till den tidpunkt då klienten kände sig sviken. Om vi tar exemplet med pojken ovan så skulle jag förklara för den numera vuxne mannen att vi är som en rysk docka. En rysk docka kan tas isär och i den finns en mindre docka och i den dockan finns en ännu mindre docka. Liknelsen ger jag för att illustrera att vi har alla våra åldrar inom oss, minnena finns kvar även om åren passerat. Den lilla pojken finns bevarad där inne i den vuxne mannens kropp. För att den vuxne mannen ska finna den trygghet han behöver för att våga vara sårbar och riktigt nära en annan människa behöver den lilla pojken känna sig trygg. Vi kan förmedla den tryggheten till den lilla pojken genom att göra ett tillfälligt besök i det årtal där händelsen uppstod. Här är det frågan om att respektera den lille pojken och hans logik. Det duger inte att säga till honom att: Du vet ju idag att mamma och pappa kom tillbaks så det är väl ingenting att vara otrygg över, skärp dig! Nej, vi måste möta det inre barnet i den ålder han var när det hände, annars känner sig inte det inre barnet respekterat, och det genererar inte ett bättre mående för den vuxne mannen, tvärtom!

När mannen har kontakt med den ursprungliga händelsen och kan se den lille pojken som river av pappersbitar för att mamma och pappa ska komma hem fortare är första steget att visa respekt. Det görs genom att tillåta den lille pojken att känna den känsla av övergivenhet som han faktiskt har i kroppen. Det är att visa respekt för barnet, att inte tala om för honom att han har fel. Nästa steg är att ”göra en ny film”. Det ligger en gammal film i mannen om hur övergiven han är.

Vår hjärna kan inte riktigt skilja på upplevda och tänkta händelser, förutsatt att den tänkta händelsen är kopplad till en känsloupplevelse.

Texten ovan är hämtad ur Gaya Pienitzkas bok ”Insikter om inre ledarskap” som finns att köpa till exempel via nätbokhandlarna www.adlibris.com och www.bokus.com . Gaya är författare, föreläsare och en av huvudlärarna på Lifecap ABs terapeututbildningar.

Lifecap AB