Kollision mellan feminint och maskulint i styrelserummet?

Varför är kvinnor underrepresenterade i styrelser och ledningsgrupper? Ska vi behöva kvotera för att få till en bättre balans eller kan det räcka med en bättre förståelse för hur olika preferenser gör att vi föredrar att arbeta på olika sätt? Nedan följer ett illustrerande exempel.

Nedanstående text är ett utdrag ur boken ”Nu har det skrivits en bok om manligt, kvinnligt, mänskligt”:

Maria Montessori och hennes arbete med barn, initialt i Italiens slum, har alltid inspirerat mig. När det var dags att leta dagis till äldsta dottern var valet inte svårt. Jag skulle ha tag på ett montessoridaghem med gott rykte så nära hemmet som möjligt. Jag letade och var involverad i flera olika grupper för att dra igång föräldrakooperativ och efter en tid så fann jag ett projekt som motsvarade mina krav.

 Jag engagerade mig och blev tidigt en resurs i styrelsearbetet. Där satt flera drivna kvinnor; några egenföretagare med lång erfarenhet och en jurist med mycket skinn på näsan. Kompetensen i gruppen var imponerande och rollfördelningen fungerade utmärkt. Det byggdes tidigt en struktur som fungerade, dagordningar utfärdades, följdes och möten protokollfördes.

Som med alla daghem så kommer det en tid när barnen växer ur verksamheten. Tyvärr är det nästan svårare att skola in nya föräldrar i dagisvärlden än att skola in nya barn. Vi landade i en intressant situation när styrelsen behövde välja en ny sekreterare. En man som jag kände från min arbetsplats i IT-världen åtog sig uppgiften. Han var van att se mig i full aktion som projektledare, på jobbet. Jag insåg först efter första mötet att jag hade ett arbetssätt i min roll som projektledare och ett helt annat i min roll som styrelseordförande i vår lilla montessoriförening.

Styrelsen, som tidigare hade bestått av bara kvinnor, hade nu begåvats med en manlig sekreterare som satt beredd med dagordningen på sin vänstra sida och pennan i högsta beredskap ovanför ett tomt pappersark. Jag öppnade mötet, kanske något mer formellt än vanligt, eftersom vi hade en ny ledamot som skulle introduceras.

Dagordningens första punkt var: 1. Mötets öppnande. Det gick galant, sekreteraren nickade och noterade. Andra punkten: 2. Ny ledamot. Jag talade om att jag och sekreteraren kände varandra från vår gemensamma arbetsplats och bad honom presentera sig. Även den här punkten förlöpte utan att någon hade något att invända, trots att jag tog mig friheten att föreslå en kort presentationsrunda innan vi gick vidare till: 3. Övriga frågor. Jag frågade om det fanns några övriga frågor som skulle tas upp innan mötets avslutande och samtliga närvarande skakade på huvudet. Sedan kom den fjärde punkten och det var här hela processen hakade upp sig. Jag inledde återigen, sekreteraren noterade och sedan fortsatte samtalen. Sekreteraren vred på sig medan övriga styrelsedeltagare var fullt engagerade i diskussioner. Efter cirka en och en halv timme avslutade vi äntligen den fjärde punkten. Sekreteraren pustade ut och fattade återigen pennan och noterade beslutet som fattats rörande den femte punkten. Därefter gick jag raskt vidare till: 12. Nästa möte. Alla i rummet, utom sekreteraren, tog lydigt upp sina almanackor (det här utspelade sig på den tiden då alla hade papperskalendrar, de flesta av oss i form av en s.k. filofax). Sekreteraren satt tyst och såg mycket förvirrad ut. Mötet enades om ett datum, den stumme sekreteraren bara nickade tyst. Jag avslutade mötet och deltagarna började skingras för vinden.

Alla bröt upp utom sekreteraren, som fortfarande satt kvar alldeles stum. Det såg ganska lustigt ut eftersom vi befann oss på ett daghem med möbler anpassade efter barnens storlek. Han som var en storvuxen man, satt nu ensam och övergiven, dubbelvikt på en barnstol med uppgiven min. Jag placerade mig vid sidan om honom och frågade om jag kunde förtydliga någonting. Han svarade med en fråga: Brukar ni ofta bara hinna en punkt på dagordningen och sedan avsluta mötet utan kommentarer. Jag förstod först ingenting. Min uppfattning var att vi verkligen varit effektiva denna kväll. Knappt två timmar och tolv avklarade frågor.

Alla ville hem till sina respektive familjer så det hade verkligen varit ett minimum av skitsnack. Jag såg förvånat på sekreteraren och han sköt över sitt halvskrivna pappersark till mig. Där fanns noteringar till och med punkt fyra och sedan siffran 12 och därefter tiden för nästa möte. Då, slog det mig. Vi hade arbetat feminint. Mitt i diskussionen om punkt fyra hade någon i gruppen sett att beslutet här var beroende av hur vi såg på punkt sju. Punkt sju i sin tur hängde ihop med punkt nio, som i sin tur var beroende av att vi fattade beslut i frågan som togs upp under punkt elva. Det innebar att när vi hade hoppat runt mellan punkterna på dagordningen i en och en halv timma, var alla punkter som skulle hanteras, utom fyra och tolv, ordentligt handlagda. Vi tog det slutgiltiga beslutet i punkt fyra och sedan var det dags att bestämma tid för nästa möte och avsluta. Sekreteraren hade haft fokus på punkt fyra och därför inte haft en chans att hänga med när vi andra ledamöter i styrelsen, på ett kvinnligt, cirkulerande manér, tog oss igenom och fattade beslut i samtliga frågor för att till sist återvända till punkt fyra och därefter sätta upp en tid för nästa möte och avsluta.

När jag förklarade hur det hela gått till såg sekreteraren smått chockerad ut. Det här liknade ingenting av det han sett av mig på vår gemensamma arbetsplats. Vi redde dock ut alltsammans och tillbringade en halvtimme på tumanhand, för att han skulle få till stånd ett komplett protokoll. När han för första gången läste de frågor på dagordningen som han trodde att vi inte hanterat insåg han att han hade nog hört någonting som passade in på varje fråga.

Vid nästa mötestillfälle lade sekreteraren beslag på större delar av bordet som vi samlats runt. Återigen la han dagordningen till vänster. Därefter fördelade han demonstrativt lika många numrerade pappersark på bordet som det fanns punkter på dagordningen. Sedan uppmanade han oss: Ni kan börja nu, jag är beredd.

Vår nya sekreterare hade lagt sitt maskulina sätt åt sidan Det sätt som innebär att hantera en punkt i taget, och att slutföra den innan nästa punkt behandlas. Framför honom låg ett antal tomma ark med bara en siffra som motsvarade punkten på dagordningen i ena hörnet. Han avsåg anpassa sitt arbetssätt genom att försöka följa oss kvinnor i hoppen mellan de olika punkterna och anteckna parallellt.

Det hela föll mycket väl ut. Sekreteraren hade fullt upp. Han insåg att vi snabbt blev klara med samtliga punkter på dagordningen, trots att vi genomförde arbetet på ett helt annat sätt än vad som brukar vara normen på ett mansdominerat möte. Hans uppsyn var snarast förvånad efteråt. Han kommenterade hur det faktiskt inte hade lämnats utrymme för något ”kackel” alls efter den inledande rundan, där alla deltagare fick ett par minuter var.

Senare kommenterade sekreteraren vårt arbetssätt i positiva ordalag. Han konstaterade att eftersom vi arbetar i cirklar så är det väldigt få beslut som behöver rivas upp.

Texten ovan är hämtad ur Gaya Pienitzkas och Lennart Lindéns bok ”Nu har det skrivits en bok om kvinnligt, manligt, mänskligt” som finns att köpa till exempel via nätbokhandlarna www.adlibris.com  och www.bokus.com . Gaya är författare, föreläsare och en av huvudlärana på Lifecap ABs coach- och terapeututbildningar, www.lifecap.se .

Lifecap AB