Är det maskulina mer målinriktat medan det feminina går i cirklar? Tillfredställer de olika könen sina behov på olika sätt? Om vi generaliserar, kan det bästa förförelsetricket för en heterosexuell man vara att lyssna uppmärksamt och vara närvarande för sin utvalda kvinna. Medan kvinnans trick kan vara att vara rakt på sak, att ta i honom och att hon själv känner sig sexig i beröringen. Går de här olikheterna igen inom andra områden?

Nedanstående text är ett utdrag ur boken ”Nu har det skrivits en bok om manligt, kvinnligt, mänskligt”:

I början av vår relation gick jag i taket när Jörhan bara snoppade av mig. Nu har jag lättare att ta det. Jag inser att jag ökar min oxytocinnivå genom att prata, och att det kan vara en god idé att föra den typen av samtal med en annan kvinna, istället för med min man. Samtal av den typen är värdefulla för kvinnor även för arbetsprestationen eftersom de sänker kvinnors, alltså även min, stressnivå och leder till att vi blir mer effektiva. Slutsatsen blir att vi kvinnor inte ska använda våra män till att sänka våra stressnivåer genom samtal, åtminstone inte när de arbetar.

Män är generellt mer målinriktade, de har ett syfte med det mesta. Lennart berättar gärna om hur det kunde gå till innan han började studera skillnaderna i manlig och kvinnlig kommunikation. Lennart berättar med egna ord:

Vi vaknade på ett Stockholmshotell och konstaterade att vi båda hade förmiddagen ledig.

- Vi kan väl gå ut och gå en sväng på stan, säger Ylva.

- Vart  då? Säger jag, som har svårt att se varför man skall gå ut på stan om man inte har ett skäl, ett mål eller ännu hellre en meningsfull uppgift.

- Nej förresten, säger Ylva.

- Jag kan inte gå på stan för jag har inget att ha på mig.

- Vad i helvete? Har någon varit inne på rummet och knyckt dina kläder?

Frågar jag upprört och kollar i skåpet.

- Här är ju alla dina kläder! De hänger i skåpet.

- Ja, med dem hade jag ju i går, säger Ylva.

- Jag slår vad om att ingen Stockholmare kommer att säga till dig på stan att du har samma kläder som i går, säger jag.

- Ja, ja, men jag har glömt handskarna i Halmstad!

Då ser jag min chans att få leda ett projekt:

- Ta på ett par strumpor på händerna, säger jag, så sticker vi till NK och handlar handskar!

Vi går raka vägen till NK. Jag en meter före Ylva ifall jag skulle behöva slå ner någon.

Väl inne på NK har jag enbart handskar som målbild och hittar snart till handskavdelningen övertygad om att Ylva följer mig på en meters avstånd.

När jag kommer fram och frågar:

- Vilken storlek har du?Upptäcker jag till min fasa att Ylva är kidnappad.

Jag ler generat mot expediten, följer jakthundsinstinkten och går tillbaka i min egen vittring.

Ylva står vid en skyltning för reablusar en trappa längre ner.

- Står du här? Frågar jag, vilket är en retorisk fråga enbart ämnad att skapa skuld och skam.

Nu har vi levt så länge tillsammans att Ylva låter den frågan helt passera. Oberört säger Ylva:

- Dom rear blusar här!

Jag gör ett nytt försök:

-  Jag har varit på handskavdelningen.

Ingen bryr sig. Ylva säger bara:

- Håll dom här två blusarna. Jag skall prova.

Plötsligt är jag degraderad från projektledare till klädställ på NK.

Jag står utanför damernas provhytter och känner mig som en idiot. Jag tycker mig höra hur alla andra tisslar och tasslar om den där värdelösa projektledaren som inte ens hans egen fru tar på allvar. Efter en del provande hit och dit, då jag sprungit och bytt plagg mellan kort och lång ärm fyra gånger, kommer Ylva så ut och frågar vilken blus jag föredrar, gul eller blå.

- Jag tycker båda är fina, svarar jag.

- Nej, bestäm dig nu, säger Ylva.

- Gul eller blå?

För att komma iväg så fort som möjligt till handskavdelningen svarar jag blå.

- Vad är det för fel på den gula? frågar Ylva något irriterad.

- Men, för guds skull, säger jag,

- Ta båda, jag bjuder!

Då river hon åt sig blusarna, hänger tillbaka dem på stället och lämnar NK med mig i släptåg samtidigt som hon säger:

- Det är inte roligt att gå ut och handla med dig!

Den goda stämning som rådde mellan paret, när Ylva upptäckte att hon glömt sina handskar och Lennart tillmötesgående skulle lösa det problemet, var som bortblåst. Båda parter upplevde en allt större stress i sina respektive system. Lennarts testosteronhalt hade sjunkit eftersom han inte kunde lösa problemet effektivt och Ylvas oxytocinhalt hade sjunkit eftersom den gemytliga stämningen som tidigare fanns makarna emellan var som bortblåst.

När båda parter i ett par är medvetna om att det kan bli så här, är det möjligt att bli tydligare i våra förväntningar på vad som ska hända. Besvikelsen uteblir om vi haft rimliga, och framförallt likartade, förväntningar om våra gemensamma utfärder.

Texten ovan är hämtad ur Gaya Pienitzkas och Lennart Lindéns bok ”Nu har det skrivits en bok om kvinnligt, manligt, mänskligt” som finns att köpa till exempel via nätbokhandlarna www.adlibris.com  och www.bokus.com . Gaya är författare, föreläsare och en av huvudlärarna på Lifecap ABs coach- och terapeututbildningar, www.lifecap.se .

Lifecap AB