Tänk om du är, eller har haft, en dålig förälder?

Det finns förmodligen inga dåliga föräldrar. Däremot kan vi som är föräldrar, eller våra egna föräldrar, haft bristande kompetens, något som i sin tur kan fortplanta sig till nästa generation och ställa till det i framtida generationers relationer. Varför inte ta tillfället i akt och lära in lite nytt?

Nedanstående text är ett utdrag ur boken ”Nu har det skrivits en bok om manligt, kvinnligt, mänskligt”:

Ett problem som är väldigt vanligt är att föräldrar vill skydda sina barn, och därför blir inlärningen felaktig. De flesta barn har ett väl utvecklat känslosystem. När ett barn kommer in och ser, eller känner, att det är konflikt i luften mellan mamma och pappa och frågar om föräldrarna bråkar men får ett nekande svar, uppstår en konflikt i barnet. Barnet känner intuitivt att det pågår en konflikt, men mamma sätter på sig ett ”tandkrämsreklamsleende” och nekar, medan pappa låtsas som det regnar.

När barnets förebilder inte bekräftar dess känsla, ifrågasätter barnet sitt eget känslosystem. Under de första åren i livet är föräldrarna eller vårdnadshavarna de viktigaste vuxna. Barnet utgår automatiskt från att de närmaste vuxna är allvetande, och att de talar sanning. När en förälder säger att; vi är sams, medan barnets känslosystem känner av oro och gräl, underkänner föräldern barnets system, och barnet slutar till slut att lita på sina egna känslor och signaler. Det här kan, om det inträffar ofta, i förlängningen leda till att barnet, när det växer upp, inte litar på sin egen känsla om en potentiell partner utan väljer utifrån det uttalade. Resultatet av det kan under olyckliga omständligheter bli att barnet väljer en destruktiv relation. Föräldrarnas önskan var att skona barnet från obehag, tyvärr finns risken att det blir precis tvärtom.

En annan form av missriktad kärlek är den där föräldrar servar sina barn och försöker ge dem allt på silverfat. Det har blivit ett nytt fenomen i en del medelklassfamiljer. Benämningen curlingföräldrar myntades för att beskriva hur älskande föräldrar sopar rent, så att barnen ska få ett underbart liv. De vuxna, som kanske saknade engagerade föräldrar när de var små, har beslutat sig för att de minsann inte ska bli som sina föräldrar. Så istället för att låta sina barn klara sig själva, skämmer vårdnadshavarna bort dem med skjuts fram och tillbaka till olika aktiviteter, och ger dessutom full markservice hemma. Pendeln har slagit från den ena ytterligheten till den andra. Vad händer med de här barnen? När de växer upp till ungdomar söker ett fåtal av dem förmodligen uppmärksamhet genom att skolka från skolan och göra alltfler ”hyss”. Fler lider förmodligen av prestationsångest och kämpar med hela sin kraft för att få höga betyg och vara duktiga, för att föräldrarna ska känna sig stolta över dem. Många ungdomar lider av allvarlig stress.

Varför har det blivit så här? Jag har ingen vetenskapligt underbyggd information, men det tycks vara så att läkarna skriver ut antidepressiv medicin till allt yngre patienter. Och vad värre är, ingen verkar ta sig tid att ta reda på vad som är orsaken till att ungdomarna blir deprimerade. Läkarna har inte tid. Mediciner som dämpar symptomen hjälper kanske på kort sikt, men medicinen gör ingenting åt det underliggande problemet, orsaken till att barnen inte mår bra.

Köerna till BUP (Barn och Ungdoms Psykiatrin) är kilometerlånga. Vad händer när ungdomarna väl kommer dit? Alltför ofta sitter vårdnadshavarna med i samtalen och barnen som är superlojala mot sina föräldrar kan inte vara fullt ärliga. Det är stor risk för att det här tillvägagångssättet leder till att den vuxne som arbetar på BUP, inte kan skapa en tillräcklig allians med ungdomen/barnet, för att få fram den egentliga orsaken till problemet.

Vi har träffat flera stressade ungdomar här hos oss. Unga vars föräldrar är oerhört engagerade och oroliga. Föräldrarna gör allt de kan för att deras skyddslingar ska må bra. Vad är det då som saknas? Antagligen är svaret KASAM, en Känsla Av ett SAMmanhang (se bilaga). Aron Antonovski myntade uttrycket, som innebär att vi behöver meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet för att må bra.

Vad händer med barn till curlingföräldrar? De växer upp till ungdomar som får en känsla av att de inte kan klara någonting alls själva. Föräldrarna sköter, i största välmening, allting åt dem. Känslan av att kunna hantera sitt liv minskar drastiskt, om jag upplever att jag hela tiden är beroende av hjälp av någon annan. Alla friska människor behöver klara sig själva och de behöver behövas. Vi mår bra av att tas i bruk i något annat syfte, än att bara finnas till för oss själva. Livet blir meningsfullt när vi ingår i en gemenskap där vi kan tillföra något. Ungdomar med curlingföräldrar behövs inte. Risken finns att känslan som uppstår i dem är att de bara ligger samhället till last, att ingen behöver dem. En annan överhängande risk är att de upplever att de förstör för sina föräldrar, genom att öka föräldrarnas arbetsbörda.

När mina barn var små möblerade jag om i köksskåpen. När min yngsta var 2-3 år och det kom besök hem till oss, var det ingen av gästerna som kunde hitta vårt vardagsporslin. Tallrikarna stod i ett underskåp närmast golvet. Det var min yngsta dotters uppgift att duka fram tallrikar och bestick. Utförde hon inte sin uppgift klagade hennes syskon och jag högljutt och frågade oss om vi skulle behöva äta direkt på bordet.

Yngsta dottern surade ibland och vissa dagar ville hon inte hjälpa till. Oftast var hon dock stolt över sina arbetsuppgifter i familjen, och hon var mycket trygg i att hon bidrog till att vår lilla familj (jag och mina tre barn) fungerade. Vid något tillfälle var hon till och med lite bekymrad över hur jag klarade mig när hon var hos sin pappa: Men mamma, vem tar fram tallrikarna när jag är hos pappa? Eftersom hon var delaktig i hushållsarbetet tidigt hanterar hon idag, vid tio års ålder, mycket av tillvaron bra. Hon kan laga mat själv, det blir mestadels pasta. Hon tar sig fram med buss och tunnelbana. Jag upplever att hon mår ganska bra, trots att hon som skilsmässobarn inte alltid har haft det så lätt. Hennes tillvaro är hanterbar och begriplig för henne, hon vet att hon är betydelsefull, och känner det som om hon gör meningsfulla saker. Hon är van vid att behövas och att hjälpa till.

Texten ovan är hämtad ur Gaya Pienitzkas och Lennart Lindéns bok ”Nu har det skrivits en bok om kvinnligt, manligt, mänskligt” som finns att köpa till exempel via nätbokhandlarna www.adlibris.com  och www.bokus.com . Gaya är författare, föreläsare och en av huvudlärarna på Lifecap ABs coach- och terapeututbildningar, www.lifecap.se .

Lifecap AB