Vill du verkligen ha bättre ekonomi?

Vill du bli ekonomiskt oberoende? Tar du utmaningen det innebär att skaffa pengarna du vill ha? Tänk om det faktiskt är det vi tänker som avgör hur framgångsrika vi är, lägger vi själva hinder i vägen? Vad händer då om vi tänker en massa tankar som vi missar att registrera? Kan vi iaktta och kontrollera våra egna tankar och ändra dem till mer positiva funderingar?

Nedanstående text är ett utdrag ur Gaya Pienitzkas bok ”Insikter om inre ledarskap”:

Jag vill illustrera svårigheterna i att skapa ekonomisk frihet genom att berätta om min egen resa på det här området. Redan i tjugoårsåldern började jag att skala löken som rör min finansiella framgång. Jag berättade för en av mina dåvarande samtalspartners att jag inte nådde den finansiella framgång som jag önskade och hon bad mig beskriva en mångmiljonär. Jag målade genast upp bilden av en överviktig, tunnhårig man som inte skötte sin hygien, som hade tjänat sina pengar på tvivelaktiga affärer och som utnyttjade kvinnor. Nästa fråga jag fick var; vill du bli sån? Svaret var självklart: NEJ!

Jag hittade alltså bugg nummer ett tidigt: För att tillåta mig att bli ekonomiskt framgångsrik behövde jag skapa mig en ny bild av hur en människa med mycket pengar ser ut och är. Här gick det att arbeta med att ändra tanken genom att arbeta med affirmationer. Jag kunde ju hitta den begränsande bilden jag bar på genom frågor som ställdes till mig, och som jag besvarade utifrån hur jag tänkte. Jag arbetade parallellt med att skapa en ny positiv bild av en mångmiljonär och med affirmationer av typen: Jag tjänar alltmer pengar varje dag, jag fördubblar min inkomst varje kvartal. Det fungerade. Jag var gift med en man som tillsammans med några kollegor hade en mycket lönsam verksamhet. Jag själv drev ett framgångsrikt företag tillsammans med en annan kvinna. Vi uppnådde god lönsamhet, lyfte väl tilltagna ersättningar och gav oss själva bra förmåner. Under några år gick det riktigt bra, till dess att jag gjorde en del förändringar och blev tvungen att inse att det fanns ytterligare buggar i mitt tänkande.

En av dem hittade jag genom att iaktta min yngsta dotter. Hon var ofta hungrig på eftermiddagarna när jag hämtade henne från skolan. Blodsockerhalten var i botten och det var bråttom, bråttom att komma hem och att få fram mat på bordet. Jag skickade med henne frukt och hela rör med riskakor till skolan så att hon kunde äta någonting på eftermiddagen på fritids för att det inte skulle vara sådan panik när jag hämtade henne vid dagens slut. Till min förvåning skedde ingen förändring. När jag förhörde mig om vad som hänt visade det sig att dottern hade gett bort allt hon haft med sig. Det var till och med så att vissa barn fått två riskakor för de verkade vara så hungriga, så det hade inte blivit någon över till henne. Initialt var jag bara stolt över att ha en sådan generös dotter men efter en tid funderade jag vidare. Varför tyckte hon inte att även hon var värd att få bli mätt, varför satte hon sig själv längst bak i kön? Jag letade mönster och kom att tänka på min generöse bror. En bror som, även när jag var gift med en framgångsrik finansman, köpte oerhört dyra presenter till mina barn till jul, trots att barnen var så små så att de inte förstod skillnaden och trots att min bror vid den tiden var arbetslös. Jag insåg att jag hade likheter med både min yngsta dotter (hon gjorde faktiskt precis som jag brukade göra) och med min bror, så jag förstod att jag behövde leta vidare i mig själv.

Jag ansågs själv vara generös. Var det någon i min omgivning som ifrågasatte det? Självklart inte. Jag drog naturligtvis till mig människor som tyckte det var gynnsamt att umgås med mig eftersom jag gav bort så mycket. Det gällde såväl presenter, som att jag gladeligen betalade restaurangnotor och bjöd på min tid. Ingen hade konfronterat mig med min generositet.

Kunde jag ta emot? Nej, att ta emot var jag dålig på. Jag var enormt mycket bättre på att ge. Här fanns definitivt en obalans i mitt system. Det borde vara jämvikt, ett flöde. Det finns ett talesätt som säger att vi ska ge för att ge, utan förväntningar att få någonting i gengälld. Hade jag förväntningar på att få någonting som belöning för att jag gav? Jag granskade mina beteenden och initialt var jag nöjd med resultatet. Jag hade verkligen inga stora förväntningar på att få någonting tillbaka. Gav jag för att jag skulle få andras erkännande som en bra vän? Var det något slags bekräftelsebehov som låg i botten? Jag rannsakade mitt samvete även här, men kom undan utan anmärkning. Jag fick gå ytterligare ett varv till med mig själv: Vilka sjukdomsvinster hade jag egentligen av att ge bort så mycket?

Det satt oerhört långt inne och gjorde mycket ont när jag till sist hittade föreställningen som låg till grund för det här beteendet: Någonstans i min barndom hade jag, av någon anledning, bestämt mig för att en snål människa är en lägre stående varelse. Jag har ingen aning om hur den sanningen etablerades i mig men jag gick omkring med en fast förankrad övertygelse om att snåla människor är dåliga människor, medan generösa människor är bra människor. Den här övertygelsen fanns där, djupt begravd i mitt undermedvetna, utan att jag var medveten om det, fastän jag under alla år och i alla lägen har hävdat att alla människor är precis lika mycket värda, oavsett om de är seriemördare eller ”helgon”. Jag var så noga med att inte döma människor. Jag vet till och med att några av de kvinnor som jag umgicks med när jag hade små barn kommenterade mitt sätt att uttrycka mig när jag uppfostrade mina barn: ”Jag älskar dig, men det där buset som du just gjorde tycker jag inte om!” Mina väninnor tyckte att jag var skicklig på att skilja på sak och person och menade att jag sällan nedvärderade människor, Och så visar det sig att jag visst har ett inbyggt sätt att rangordna människor gom goda och generösa eller sämre och snåla i mitt undermedvetna. Det blev en chock för mig!

Sanningen gick upp för mig en tidig morgon och jag minns att jag försökte få ordning på anletsdragen innan jag gick hemifrån och upp till huvudbyggnaden på Lindormsnäs för att äta frukost med våra inhyrda lärare. Jag har inget vidare pokerface, så det var bara att berätta om insikten för dem. Som tur är har de konsulter vi anlitar samma inställning som jag har till lärande; vi lär så länge vi lever! Jag trodde återigen att nu, nu har jag knäckt koden, nu kommer den ekonomiska framgången, men den lät vänta på sig.

Jag hade sålt min del av det framgångsrika företaget och investerat i en ny verksamhet som gick väldigt trögt. Min dåvarande coach sa att den bristande lönsamheten hade ett samband med att jag inte varit stolt över den tidigare framgången. Jag hade förringat de resultat som jag uppnådde, vilket visade på bristande tacksamhet för det stöd som jag fick av den universella kraften. Jag hade genom mina uttalanden låtit människor i min omgivning tro att den konsumtionsnivå jag hade enbart baserades på den framgång min man hade i det företag han drev. Jag förminskade min egen betydelse och insats och fick dem att låta obetydliga, istället för att sträcka på mig och vara stolt över det jag åstadkommit.

Texten ovan är hämtad ur Gaya Pienitzkas bok ”insikter om inre ledarskap” som finns att köpa till exempel via nätbokhandlarna www.adlibris.com och www.bokus.com . Gaya är författare, föreläsare och en av huvudlärarna på Lifecap ABs terapeututbildningar www.lifecap.se .

Lifecap AB