Vuxna tar sällan ställning mot våld i familjen

Barn som berättar om våld i hemmet möts av olika reaktioner från vuxna som står dem nära. De kan få stöd och konkret hjälp med att hantera sin vardag, till exempel av mor- eller farföräldrar. Men de vuxna tar sällan ställning mot våldet och anmäler det.

Det visar Nina Åkerlund i en avhandling i socialt arbete från Linköpings universitet.
Hon har intervjuat 20 barn mellan 11 och 19 år som har upplevt våld mellan de vuxna, oftast är det mamman som varit utsatt.
Syftet med avhandlingen är att ta reda på hur barnen beskriver sina egna handlingar och reaktioner i samband med våldet, men även hur deras syskon, mor- och farföräldrar och andra vuxna i deras närhet reagerar och handlar.
– I den bästa av världar skulle de vuxna anmäla våldet, men det görs inte alltid. Det finns en ovilja att lägga sig i, ibland också en rädsla för personen som utövar våldet. Far- och morföräldrar kan till exempel känna dubbla lojaliteter. De vill finnas till för sina barnbarn men vill samtidigt inte lägga sig i de vuxnas förehavanden. Även andra vuxna runt barnen kan känna samma dubbla lojalitet, de kanske är bästa kompisar till de vuxna i familjen, säger Nina Åkerlund.
Däremot stöttar de vuxna genom att bidra med många vardagshandlingar som underlättar och skapar trygghet för barnet och eventuella syskon, som att öppna upp sitt hem, komma hem till familjen eller ringa till barnet.
Nina Åkerlund har också studerat barnens strategier inför våldet i familjen och positionerar dem på tre olika sätt; som ”sårbart offer”, som ”sårbar men kompetent aktör” eller som ”vuxenlik och omsorgsgivande aktör”.
– Den första grupperingen innebär att barnen öppet visar sin utsatthet, att de är rädda och ledsna. Här handlar det oftast om de yngre barnen. I den andra gruppen visar barnen också sin sårbarhet, men de ger även uttryck för sina egna önskemål och behov. Den tredje mer vuxenlika gruppen barn visar inte sin egen sårbarhet. De tar istället ett stort ansvar för situationen, till exempel genom att ta hand om syskon eller ingripa mot våldet.
För att barnen ska få den hjälp de behöver måste de uppfattas som både sårbara och kompetenta, visar resultaten. Det vill säga det räcker inte med att ”bara” vara ledsen, utan barnen måste också vara tydliga med sina egna behov.
– Då kan omgivningen gå in och reagera på ett sätt som gagnar barnen. Om de enbart visar sig sårbara så agerar de vuxna visserligen, men de kan lätt bestämma över huvudet på barnet.
De stora förlorarna är de barn som agerar vuxenlikt, påpekar Nina Åkerlund.
– De kan må precis lika dåligt som de barn som visar upp sin sårbarhet, men de uppfattas inte så av de vuxna och får därmed inte det stöd de behöver. Istället kan de uppmuntras med ord som ”vad bra att du tar hand om dina syskon” eller ”jättefint att du hjälper din mamma”.
Nina Åkerlund hoppas att avhandlingen inte minst ska vara ett bidrag till socialtjänsten i arbetet med våldsutsatta barn och deras sociala nätverk.
– Det finns en osäkerhet bland många socialarbetare hur de ska tala med barnen och göra dem delaktiga i utredningen.

Nina Åkerlund är knuten till Avdelningen för socialt arbete vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, ISV, Linköpings universitet. Hon arbetar som utvecklingsledare på länsstyrelsen i Jönköpings län i frågor som rör mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Avhandlingen är ett samarbete mellan Linköpings universitet och Region Jönköping.

Avhandlingen heter Barns relationer i våldets närhet – Respons, positioner och möjligheten till barns röst
Disputationen äger rum fredagen den 31 mars kl 13.15 i lokal K1, Kåkenhus vid Campus Norrköping.

Kontakt: Nina Åkerlund, nina.akerlund@lansstyrelsen.se Tel 010-2236537