Med livet som insats

Anders är nykter. Nykter sedan åtta månader, för det var då han tog sitt sista återfall och han har förvisso varit nykter lika länge förr, men aldrig så här. Aldrig på riktigt –nykter i hjärtat och för sin egen skull – utan alltid för någon annan. För familjen, för arbetsgivaren eller för att kunna visa för omvärlden. Det gör den här gången annorlunda.

Ingen skulle någonsin kunna ana – där han sitter i sin välstrukna ljusblå skjorta och det tillrättalagda korta blonda håret – att han bär på ett hårt gånget förflutet. Han ger ett självsäkert och friskt intryck, men har en historia som skär genom luften när han berättar att han har supit bort sitt äktenskap och sin familj. Efter en relation på 20 år lämnade hans hustru honom och sin roll som medberoende. Det blev en tung vårdnadstvist som kostade Anders både sin del av vinsten från försäljningen av det gemensamma hemmet samt rätten till sina barn när hans fru tog dem med sig och flyttade utomlands.

För Anders är alkoholismen inte ärvd. Han hade en bra uppväxt och en sen alkoholdebut. Men när livet ökade farten och han fick småbarn och var mitt i karriären, blev drickandet ett sätt att slappna av. Han tappade kontrollen och kunde inte längre prestera för att han ofta var bakis eller sjuk och ju fler krav omgivningen ställde desto mer drack han.

- Jag hade länge sett själv att jag inte kunde dricka normalt, men jag förkovrades i min alkoholism och kunde inte stanna upp. Jag drack varje dag, men hade rutiner för att kunna mörka det, berättar Anders.

Under många år levde han under pressade förhållanden vilka födde hans alkoholberoende. Han arbetade på ett stort IT-företag med mycket ansvar, stress, resor och många representationsmöten där det dracks alkohol. Det höga trycket ledde till utmattningssymptom och Anders gick till sist in i väggen. Han framställde det som att det berodde på höga krav och prestationer, men i grunden söp han som aldrig förr. Det som hände därefter tog honom om möjligt ännu längre ner i sin destruktivitet – han blev sjukskriven under ett års tid och hade nu både tid och pengar att dricka. För utmattningssymptomen fick han hjälp med kognitiv beteendeterapi och bytte så småningom arbete till chaufför.

- Jag mådde jättebra för ett tag, arbetade nio till sjutton, men alkoholen kom ifatt mig. Jag hade ju inte blivit behandlad för rätt diagnos, så jag började dricka igen inom ett år. Till en början drack jag bara på kvällar, så jag klarade av det.

Ju längre tiden gick desto mer drack han, och när skilsmässan kom blev allting desto svårare. Han blåste rött när han skulle hämta ut nyckeln till jobbilen, vilket äntligen gav hans chef en anledning att inte längre tvivla utan i stället våga begära att han skulle ta emot hjälp.

- Jag hade supit bort det mesta i mitt liv så det var helt enkelt ett rop på hjälp.

Anders fick komma till Ljung & Sjöberg. Han började gå i terapi, självhjälpsgrupper, fick professionellt stöd och fick äntligen träffa sina barn. Han sa att han var alkoholist, men kunde inte erkänna det för sig själv och han var medveten om att det skadade hans omgivning, men kunde ändå inte sluta supa för han förstod inte att han skulle göra det för sin egen skull, så han tog återfall på återfall innan han nådde sin botten.

Efter en skör nykterhet på flera månader tog han ett månadslångt återfall där världen raserades totalt kring honom – boende, barnen och förhållande rann bort. Det blev ett personligt vägskäl där han var tvungen att bestämma sig för om han ville leva eller dö. På Ljung & Sjöberg började man tappa hoppet, men såg istället till att ställa ännu högre krav på nykterhet och gjorde en anmälan till myndigheterna som hjälpte Anders med villkorligt boende.

- Trots alla återfall har min arbetsgivare stått bakom mig och varit extremt tålmodiga. De hade kunnat sparka ut mig för länge sen, men har i stället lyssnat på Ljung & Sjöbergs rekommendationer. Det går inte att ha en arbetsgivare som bara gör det här halvhjärtat, utan man måste vara delaktig och följa upp när det väl går åt helvete. Och det kommer det att göra några gånger eftersom att det är skuld och skam i det här, så det tar ett tag innan man tinar – men i gruppterapin så gör man det till sist.

Nu har två år förflutit sedan Anders först kom till Ljung & Sjöberg och det har varit en psykologiskt svår resa, men grunden för hans liv är äntligen på plats. Han har jobb, boende och sin nykterhet som han befinner sig i för att han vill det och för att han till sist förstått hur viktiga hans handlingar är för honom själv. Men framför allt kan han idag se värdet i vinsten han har fått tillbaka – han får träffa sina barn och idag är banden starkare än någonsin.

- Det finns bara en väg tillbaka och det är att börja klättra upp för stegen igen och att hålla sig kvar där. För varje gång jag faller, blir ju fallet desto längre – för mig, mina barn och de andra runt omkring.

Text & bild: Josefine Flavet, Ljung & Sjöberg