Krönika: En bra affär

När jag var ungefär sju år kom min pappa hem med två gamla fyraliters färghinkar. Färgen hade för länge sedan torkat på kanterna och nu var de fyllda med två kronor, kung Oscar den andre. Familjens ögon var som tefat och pappa fjädrade sig som en tupp, faktiskt riktigt sprätte när han gick, precis som om han kom hem med hinkar fulla med pengar var dag. Hinkarna var tunga i hans stora och valkiga händer. Vi samlades i matsalen (det lilla köket var självklart inte värdigt nog för en sådan här händelse). Matsalen var ett dammigt, ovädrat rum som dominerades av en förskräckligt ful och brun ekmöbel som följde med huset när vi flyttade in. Här satt vi annars bara vid julmiddagen med släkten och vi barn genomled en nästan outhärdligt tråkig julmiddag.

Pappa satte ner hinkarna med en duns.

”Här ska tjänas pengar!”

Mynten var köpta på spekulation i Stockholm där pappa jobbade som målare. Pappa är i detta ögonblick säker på att silverpriset kommer stiga. Familjens hela sparkapital investerat. 
Men vet ni vad?! Det gick inte så bra, silverpriset sjönk och familjen fick återgå till att äta falukorv med utgånget datum för halva priset. Jag och brorsan fick fortsätta ärva kläder från kusinerna (mindre kul för brorsan eftersom kusinerna var flickor).

Jag tänker att ekonomi i liten skala är samma sak som ekonomi i stor skala. Det finns bra affärer och det finns dåliga affärer både i det stora och i det lilla…

Jag lärde mig något över åren av min pappas vådliga affärer och det är att långsiktiga, planerade investeringar lönar sig bättre än kortsiktiga spekulationer (och nu menar jag inte riskkapitalbolag i skola, vård och omsorg, för där har tyvärr kortsiktig spekulation lönat sig). Det jag menar är att ett långsiktigt tänk för sjuka och funktionshindrade verkligen kan vara samhällsekonomiskt lönsamt! Det finns många sätt att argumentera för detta. Nu tänker jag bortse från de mänskliga aspekterna och bara prata pengar.

Pengar är något som nästan alla förstår och så även politiker. LSS reformen är inte bara en fråga om humanism utan i högsta grad en ekonomisk fråga. Det kostar pengar att låta produktiva föräldrar bli knäckta av att deras barn inte får det stöd och assistans de borde få. Kostnader i form av produktionsbortfall, sjukersättning, läkemedel, terapi m.m. Det kostar också pengar att pengar att dra in assistans så att personer som hellre vill vara hemma måste vara i boenden. Det är faktiskt en dyrare lösning för samhället och det blir inte gratis för att man försöker vältra runt kostnader mellan staten, kommunen och den enskilde.

Sen ska vi inte tala om kostnader för säkerhet! Får inte den enskilda individen känna sig trygg och omgiven av människor som förstår Hen så kan det kosta betydande dolda summor i säkerhet. Nyligen skedde en tragisk olycka i ett boende på grund av just detta men man behöver inte ens beskriva det så drastiskt, utan tänk bara skillnaden i kostnad av att behöva åka ensamtaxi av säkerhetsskäl kontra delad taxi, eller kanske till och med kollektiva färdmedel med en assistent. Detta är kostnader som inte är så tydliga men som vi alla är med och betalar.

Nej, jag önskar att politikerna inte tänker lika kortsiktigt som min pappa och sprätter runt med pengarna för att det bygger lite ego utan tänker ansvarsfullt långsiktigt på de som är svagast i samhället, de funktionshindrade. 

Catrin Johans | Författare, föreläsare och krönikör för Assistansval2014. Den senaste publicerade boken heter Överlevnadsguide för desperata föräldrar till speciella barn. När tiden inte ägnas åt skrivande så är det ändå fullt upp med flera barn, varav ett är funktionshindrat med assistans all vaken tid.