Daniel Lindkvist, Lystra: Assistansbranschen måste få granskas

Branschen personlig assistans och dess aktörer måste få granskas. Det får inte bli en fråga om svart eller vitt, 100 % skyldig eller 100 % oskyldig. Oaktat om det är fem, femtio eller femhundra företag som gör sig skyldiga till fusk så är varje enskilt fall ett för mycket, skriver Daniel Lindkvist, marknadschef på Lystra personlig assistans.

Sveriges Radio Ekots granskning av assistansbranschen och gåvor/mutor från bolag för att köpa sig kunder har återigen delat assistanssverige i två högljudda läger. Det ena menar att branschen är full av fifflare och fuskare, den andra att det bara är några få och att branschen får oförtjänt mycket kritik. Sanningen finner vi förmodligen, som nästan alltid, någonstans där emellan.

Det finns idag 973 anordnare av personlig assistans som har tillstånd från IVO för att bedriva verksamhet inom LSS 9 § 2. Av dessa är den absoluta majoriteten seriösa, det törs jag säga med absolut säkerhet. Men det finns också de som inte är det, det visar antalet polisanmälningar men framförallt de domar som fallit.

Liksom tidigare när frågan om fusk i branschen varit uppe slår man från många håll ifrån sig och menar att ”antalet som fuskar är få” och ”kriminalitet existerar men den är mindre än i andra skattefinansierade verksamheter”. Så kan det säkert vara och jag förstår att man inte minst från intresseorganisationer och förbund direkt går i försvar eftersom man känner att det är det mest fundamentala, rätten till den personliga assistansen, som angrips. Dock är det viktigt att frågan lyfts på ett sansat och korrekt sätt där parter i frågan faktiskt diskuterar utan att varken angripa eller känna sig angripen.

Branschen personlig assistans och dess aktörer måste få granskas. Det får inte bli en fråga om svart eller vitt, 100 % skyldig eller 100 % oskyldig. Oaktat om det är fem, femtio eller femhundra företag som gör sig skyldiga till fusk och oegentligheter så är varje enskilt fall ett för mycket. Det ligger, som jag ser det, i allas intresse att det nu också blir en granskning eftersom en transparent och genomlyst bransch skulle ta död på många myter som florerar och blir till sanningar idag. Det skulle därtill dra fram många ljusskygga aktörer i ljuset och tvinga bort dem, samt i förlängningen skapa en mindre attraktiv marknad att verka på för de som vill göra det utan någon som helst insyn. Detta i motsats till en bransch där stora summor florerar men där ingen egentlig granskning och kontroll sker. En sådan kommer alltid att attrahera människor med ohederligt uppsåt och ingenting annat än sitt eget bästa för ögonen. Ingen tjänar på att det blir tabubelagt att på en vettig och konstruktiv nivå problematisera hanteringen av ekonomiska medel inom branschen personlig assistans, allra minst de assistansbehövande.

För de flesta som verkat i branschen i några år kommer resultatet av Ekots granskning inte som någon överraskning. De flesta vet att det existerar. Man har hört talas om det, antingen från kunder som lämnat eller som valt en annan utförare. Att många bolag varit över måttan generösa med sin tolkning av vad ”assistansomkostnader” är för något råder det inget som helst tvivel om. Och det är också så att det genom åren har fungerat, annars hade det redan upphört av sig självt. Assistansbolag och assistansanvändare delar ansvaret för den problematik vi ser idag, något jag varit inne på i en tidigare debattartikel i Dagens samhälle, och det ansvaret kan man inte svära sig fri ifrån. Utifrån det tycker jag att en granskning är befogad. Det innebär inte att det är rätten till assistans eller utformningen av densamma som ska granskas. Snarare är det så att normen för kvaliteten på verkställigheten måste höjas och en ordentlig tillsynsapparat måste till för att tillse att så sker. 

IVO är idag i allt väsentligt en papperstiger. Man saknar resurser för att bedriva faktisk tillsyn på ett sätt som skulle kunna göra avgörande skillnad. Med högre ställda krav på kvalitativt utförande, på kompetenshöjande insatser för assistenter och satsningar på arbetsmiljö och en fungerande tillsynsmyndighet med resurser att granska detta – då skulle också det ekonomiska spelrummet för gåvor/mutor och annat otyg minska. För i slutändan är det ju i form av inskränkningar i assistansen som kunden får betala sina förmåner. Bolag som ”köper” sina kunder kommer aldrig att vara intresserade av att släppa till av sin egen vinstmarginal till kundens förmån och till syvende och sist kan det vara dyrt att köpa resor, surfplattor och annat till priset av sitt eget välmående. För hur härliga sju dagar i Dubai än må vara, är det verkligen värt det om du årets övriga 358 dagar lägger dig på kvällen med en gnagande oro över om assistenten kommer och hjälper dig upp morgonen därpå?

Daniel Lindkvist, marknadschef på Lystra personlig assistans