Daniel Lindkvist: Sluta fråga vad det får kosta – fråga vad vi får för pengarna!

DEBATT. Almedalsveckan 2014 är över. Jag har ägnat intensiva dagar till att navigera mellan PR-konsulter, journalister och politiker för att lyssna på och prata om LSS och personlig assistans. Men pratade någon egentligen särskilt mycket om just den personliga assistansen? Inte precis. Rättssäkerheten vid bedömningarna diskuterades flitigt givetvis och den frågan är som jag ser det den allra viktigaste att hantera idag. Utöver det så kom väldigt mycket dock att kretsa kring de ekonomiska aspekterna runt reformen. Hur ser man på kostnadsläget? Finns incitament för kostnadsdämpande åtgärder? Finns det ett ”smygtak”?

Almedalen är på många sätt en fantastisk företeelse där beslutsfattare och makthavare kommer närmare de som faktiskt påverkas av besluten på ett sätt som inte annars ofta sker. Det är en sorts arena för öppenhet och demokrati men jag skulle önska att detta unika forum användes på ett annorlunda sätt. Jag skulle under 2015 års Almedalsvecka vilja se fokus riktas mot möjligheterna med den personliga assistansen, att även Försäkringskassan och politiker är delaktiga i dialog kring vad vi faktiskt vill uppnå med insatsen personlig assistans. Att prata om mål som ”rätt att leva som andra” är ganska luddigt, för hur lever egentligen andra? Definiera kvalitetsmålen, öppna upp dialogen kring vad vi faktiskt vill åstadkomma! Ibland är känslan att det pratas om ”brukare” som gällde det ingenting annat än föremålet för en insats. Istället borde vi börja se enskilda personer som de resurser de är. Alla har vi olika förutsättningar att bidra till samhället och alla behöver vi olika saker för att kunna göra det. För vissa är insatsen personlig assistans en sådan. Vi kan välja att år efter år prata om vad den insatsen kostar och får kosta men i och med att ingen politiker menar att det egentligen finns något kostnadstak så är frågan vad den diskussionen skall leda till. Vi kan istället välja att prata om vad vi kan få för de pengar som insatsen kostar.

• Mänskliga rättigheter, ett bra liv för alla

Givetvis det fundamentala, mest grundläggande. FN har i flertalet punkter riktat hård kritik mot att Sverige inte efterlever konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder som Sverige ratificerat redan i december 2008. Det är en fullkomlig självklarhet att Sverige ska leva upp till kraven enligt konventionen och där är jämlikhet, självbestämmande och delaktighet i samhällslivet bärande delar.

• Ökad delaktighet i samhälls- och arbetsliv

Det pratas varmt om ”arbetslinjen” som ska vara gällande i Sverige. Det ska löna sig att arbeta och alla ska ha rätt till ett jobb. Människor med funktionsvariationer lämnas inte sällan helt utanför den diskussionen. Jag har under åren jag arbetat i branschen personlig assistans själv haft ett flertal assistansberättigade kollegor och de har i varje enskilt fall bidragit i sin yrkesroll. Inte bidragit utifrån ”sina förutsättningar” utan bidragit utifrån de förväntningar som funnits på den yrkesroll de haft. Gemensamt för samtliga har varit att de haft svårigheter att komma in på arbetsmarknaden men när de väl kommit in så har de varit precis lika nyttiga som vilken som helst lyckad rekrytering på motsvarande position. De människor just jag haft att göra med är knappast de enda. Det är naturligtvis så att det bland assistansberättigade idag finns en stor grupp människor som faktiskt är fullt kapabla att delta i arbetslivet, men de får ofta inte chansen.

Det borde verkligen ligga i politikers intresse att förstärka arbetet kring att öka sysselsättningen bland människor med funktionsvariationer och inte minst de assistansberättigade. Rätt utnyttjad blir ju assistansen ett verktyg för att i större utsträckning delta i arbetslivet, bidra med skattepengar till vår gemensamma välfärd och därmed faktiskt vara med och finansiera reformen.  

• Ett mer integrerat samhälle

En ökad delaktighet i samhälls- och yrkesliv ger också en ökad ”synlighet” för personer med funktionsvariationer. Det kommer att bidra till en ökad förståelse och acceptans för att vi är olika och fler människor kommer att ha möjlighet att ”se bakom” en funktionsvariation och inse att det faktiskt är en människa där, precis som vem som helst. Det kommer i sin tur dels att ge ytterligare effekter på att få människor delaktiga, eftersom ju fler fördomar och rädslor som suddas ut, desto lättare blir det för den som dessa riktas mot att bli accepterad och delaktig. Dels kommer det som jag ser det att bidra till att definiera vilken sorts samhälle vi vill ha. Ett samhälle där människor accepteras, behandlas jämlikt och fördomsfritt och bjuds in till delaktighet på lika villkor trots en funktionsvariation, det är också ett samhälle med en människosyn som åtminstone jag vill hoppas och tro att vi har i Sverige idag. 

Om jag går till en bilfirma och ska köpa en bil, då tittar jag givetvis på prislappen. Men när jag vet vad priset är och jag accepterar att det är det här den kostar, då tittar jag och förmodligen de flesta andra också på vad jag får för pengarna. Drar den mindre bränsle än den bil jag har idag? Är den mer miljövänlig? Är skatt och försäkring billigare? Kommer service- och reparationskostnaderna att vara lägre? Allt detta väger jag in eftersom mitt bilköp inte endast är en kostnad, det är en investering som jag vill få någonting för – primärt ett bra bilåkande men också en hyfsad totalekonomi (inte det lättaste vad gäller bilköp, men ändå). 

När vi tittar på den personliga assistansen, då kikar vi på prislappen, suckar lite och sen vänder vi oss om och går. Det är dags även för myndigheter och politiker att lyfta blicken och ställa sig frågan ”vad får vi för pengarna?”. LSS-reformen i allmänhet och den personliga assistansen i synnerhet är, rätt utnyttjat, ett fantastiskt redskap som bör tillhandahållas de som behöver den. Det kommer vi alla att tjäna på!

Daniel Lindkvist, marknadschef på Lystra personlig assistans och grundare av den opinionsbildande plattformen assistansval2014.se.