Omställning för kompetens

Matchning, eller snarare den tilltagande missmatchningen, på arbetsmarknaden är en het fråga. En stor andel av arbetskraften har svårigheter att hitta arbete samtidigt som antalet vakanser ökar. Ett problem som finns i hela landet. Enligt Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät 2014 misslyckas var femte rekryteringsförsök i Sverige.

I Tillväxtverkets rapport ”Företagens villkor och verklighet 2014” framgår att nästan ett av fem av de små och medelstora företagen (upp till 249 anställda) upplever att tillgången till lämplig arbetskraft är ett hinder för företagets utveckling och tillväxt. Svårast är det att rekrytera personal med tillräcklig yrkeserfarenhet samt med en specifik kompetens/behörighet. Detta samtidigt som de gymnasiala yrkesutbildningarna har svårt att attrahera elever och andelen med högre utbildning kraftigt ökar. Enligt ”Swedich Economic Forum Report 2014” (Entreprenörskapsforum) har andelen av arbetskraften med en eftergymnasial utbildning ökat från cirka 20 procent på 1990-talet till att nu vara cirka 40 procent.

Att det inte går att hitta en allomfattande lösning på matchningsproblematiken är nog så gott som samtliga aktörer medvetna om. Åtgärdsförslagen är lika varierande som problematiken är komplex. Att styra och anpassa utbildningsutbudet är svårt. Inte bara är det så att elever och studenter som väljer utbildning har en egen idé om vad de vill lära sig som inte alls behöver stämma överens med arbetsgivarnas önskemål. Det är även så att vi lever i en ständigt föränderlig omvärld där arbetsmarknadens behov ständigt förändras. När arbetsliv och produktion ändrar form kommer nya krav på kompetens. Hur många utbildningar för app-utvecklare fanns för tio år sedan? Enligt Stiftelsen för strategisk forskning kommer varannat jobb att ha automatiserats inom 20 år. Och det är inte jobben med lägst kompetenskrav som försvinner. Snarare sker en jobbpolarisering där jobben i mitten av kompetensnivåskalan, tjänstemannayrken för välutbildade personer, är de som snabbast automatiseras.

Den tilltagande specialiseringen av arbetet samt till- och frånkomsten av yrken kräver möjlighet till omställning. För arbetstagarna, såväl som för arbetsgivarna, krävs möjlighet att under arbetslivet ändra inriktning och specialitet.

Frågan är hur vi får alla aktörer att dra åt samma håll? Jag tror i alla fall att en betydande del av lösningen är storregional samverkan mellan offentlig sektor, akademi och näringsliv. Problem löses bäst av de som berörs mest. Tillsammans kan vi hitta fler och bättre svar på våra gemensamma utmaningar.