Vad påverkar jämställd föräldraledighet – egentligen?

På söndag är det morsdag och vad passar bättre än att reflektera över jämställd föräldraledighet.

I genomsnitt tar män bara ut en fjärdedel av föräldrapenningdagarna. Den vanligaste anledningen sägs vara plånboken. En annan att män inte vill ta ut föräldraledighet eller om de gör det så är det egentligen förtäckt semester som spenderas på annat. Fokus är med andra ord på männen som målas ut som ”bovarna” och systemet som bromsar övergången till en jämställd föräldraledighet.

Är de vedertagna sanningarna verkligen sanna? Är det detta som styr – egentligen?

Stockholms universitet gjorde en intressant undersökning[1] där man undersökte fyra ”sanningar” om hur männen använder sin föräldraledighet i jämförelse med kvinnorna. Där konstaterades att tre av de fyra påstående var helt osanna. Precis som kvinnorna, så spenderar männen sin föräldraledighet med barnen (inte att jaga, titta på fotbolls-VM e dy), de tar ut samma andel av föräldraledigheten som av föräldrapenningdagarna och lika många tar ut föräldraledighet i samband med semester. Det fjärde påståendet var dock delvis sant; hälften av papporna tar enstaka dagar snarare än en längre ledighet. Dvs inte alla män är ”bovar”, utan hälften av männen är jämbördiga med mammorna i omsorgsrollen.

Vad är det som gör att hälften av männen inte tar ett större ansvar i omsorgsrollen? Försäkrings­kassan tog fram en rapport[2] där man analyserade vilka faktorer som ökar sannolikheten för ett jämställt föräldrapenninguttag. Man konstaterade att hög utbildning och hög inkomst är de två mest betydelsefulla faktorerna, men det än ändå inte en heltäckande förklaringsmodell.

Börjar man grotta ner sig i siffror och undersökningar så verkar inte plånboken vara en verklig anledning utan snarare är det tradition, attityder och samhällsnormer som driver på utvecklingen mot jämställd föräldraledighet. Eller snarare håller tillbaks den.

Men är det verkligen primärt männen som håller tillbaks utvecklingen mot jämställd föräldraledighet? Är de verkligen bovarna i dramat? Eller skulle det kunna vara så att kvinnorna har mer av lösningen i sina händer än vad som man gör gällande?

Jag kan förstå om det uppstår ett ramaskri kring denna frågeställning, men låt oss ändå överväga om det skulle kunna finnas fler "sanningar".

Efter födseln är kvinnan fullpumpad med hormoner som driver henne att säkra omvårdnad och skydda det lilla barnet från allt och alla. Skulle det kunna vara så att kvinnan i sin sömnträngda iver stänger ute mannen från att delta?

Skulle det kunna vara så att kvinnan i ett tidigt skede väver sin egen kokong av arbetsprocesser och logistikupplägg i hemmet för att förenkla sin vardag under de första tuffa månaderna, som gör att mannen inte känner sig inkluderade och därför börjar fjärma sig från denna miljö? (Vilket är en normal reaktion om man känner dig exkluderad.)

Skulle det kunna vara så att kvinnorna känner en osäkerhet att återgå till sin arbetsplats för de har varit borta länge och de vet inte längre vad som krävs för att vara en del av gruppen (i synnerhet nu när de har barn), så därför väljer de tryggheten att stanna längre där de känner sig hemma (=fortsatt föräldraledighet) framför att utsätta sig för denna nya okända situation? (Vilket är ett normalt val om man befinner sig i en okänd situation.)

Hur ofta är det som kvinnor säger till andra kvinnor att de ska passa på att vara hemma så länge som möjligt med barnen för småbarnsåren kan man ju aldrig få tillbaka?

Hur många kvinnor är det som får skit från andra kvinnor för att de prioriterat ett arbetsmöte och därför kommer 30 minuter senare till dagisupphämtningen? (Även om barnet är på superbra humör och älskar dagis.)

Låt oss även vända på det. Skulle det kunna vara så att kvinnor är mer pådrivande att komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt om de trivs med sitt jobb, sina kollegor och chefer? Men om de inte trivs, så väljer de gärna att stanna hemma längre tid med barnen?

Kanske är det bara tomma frågor. Kanske att det inte finns någon sanning i detta. Kanske är det bara jag som sett detta i mitt umgänge och på mina arbetsplatser. Kanske är det bara jag som har sett hur pappan verkligen måste kämpa sig in tidigt för att verkligen få en naturlig plats i barnens liv (och inte bara få den del som mamman väljer att lämna över). Kanske är det bara jag som ser att de kvinnor som lämnar mammaledigheten tidigt är de som verkligen stortrivs på sina jobb och vill tillbaka till sina kollegor och chefer så fort som möjligt.

Självklart att gamla attityder och värderingar sitter i. Självklart att även plånboken påverkar besluten inom familjen. Självklart att mannens åsikt och värderingar påverkar. Men kanske att det även finns andra sanningar som också styr– egentligen?

.

[1] Föräldraledighetspusslet: Längd, delning och turtagning under barnets första två år. Helen Eriksson, Stockholm University Demography Unit, 2015-05-20.

[2] De jämställda föräldrarna, Försäkringskassan, 2013-08.

-------

If you want to read this article in English, then go to mangfaldsakademien.se/news.

Si quieres leer este artículo en Español, por favor ir a mangfaldsakademien.se/noticias.

Si vous voulez lire cet article en français, passez à mangfaldsakademien.se/nouvelles.

-------