Jag tänker bli som Ove, och du väljer själv om du blir kränkt!

Den andra vågen av Ove-feber har svept in över Sverige i samband med att filmen om En man som heter Ove går för fullsatta salonger. Jag ska erkänna att jag inte läst boken och jag har inte heller sett filmen. Jag har precis börjat lyssna på ljudboken och inte hunnit mer än cirka en och en halvtimme av den nio timmar långa inläsningen. Trots detta har jag redan bestämt mig.

Jag tänker bli som Ove.

Det är kanske bäst att jag reserverar mig för att det kanske kommer att hända saker i resten av historien som gör att jag ändrar mig, eller rättare sagt bara väljer delar av hans tankesätt och beteende som målbild.

Den del av Ove som tilltalar mig är att han säger vad han tycker. Jämt! Ni som lärt känna Ove genom bok eller film vet att han inte tar någon större hänsyn till den andra partens försök att förklara, eller bortförklara en av Ove upplevd missgärning. Inte heller har han något känslomässigt hänsynsfilter påslaget när han vill påtala att han är missnöjd med någon företeelse. Jag gillar det.

Jag har faktiskt blivit ganska less på att ständigt värdera den andra partens eventuella upplevelse av det jag tänker säga innan jag gör det. Jag har kommit på mig själv att i huvudet försöka omskriva den kritik jag vill rikta till någon så till den grad, att när jag väl uttalar kritiken så tar jag nästan på mig skulden själv. Utöver en ökad belastning på mig själv innebär ju detta att den andra personen inte får en ärlig chans att förstå att jag är missnöjd och kan inte ändra sitt beteende.

Men är det inte risk att man kränker folk om man likt Ove, tämligen ofiltrerat uttrycker vad man tänker.?

Ja, kanske, eller så inte. En upplevd kränkning kan faktiskt vara ett val hos den som får ta emot mitt ofiltrerade budskap. Ibland är inte en kränkning ett automatiskt ostoppbart känslopåslag med tolkningsföreträde för mottagaren, utan ett logiskt och rationellt val som mottagaren av det ”kränkande” budskapet gör. Denne gör valet att betrakta budskapet som kränkande kanske för att slippa bemöta det, eller slippa fundera på om felet kanske var ens eget.

Mottagaren skulle dessa fall lika gärna kunna välja att se kritiken som befogad, åsikten som intellektuellt stimulerade, eller som ett lärotillfälle för att göra rätt nästa gång. För detta krävs dock en insikt om sina egna begränsningar och en vilja att se att man själv kan vara en del av problemet. Just det sista är något som vi blivit sämre på.

Man skulle kunna säga att vi har abdikerat för känslan och givit den veto (vilket för övrigt Carin Hjulström skriver synnerligen begåvat om i söndagens GP) över rationalitet, förnuft och förmågan till medvetna val i relationer människor emellan. Vi har blivit så rädda för att mottagaren ska slänga upp kränkningskortet att vi i vissa fall helt undviker att påtala att vi är missnöjda. En sådan rädsla lär inte bidra till att vårt samhälle förändras till det bättre, vare sig i det stora eller det lilla.

Så, härmed utfärdas en varning. I fortsättningen kommer ni som möter mig att få veta vad jag tycker. Jag kommer att sluta le överseende och nicka förstående när den grönsaksansvariga på ICA-butiken på söndagen rycker på axlarna över att det är slut koriander med förklaringen:

-"Du vet, det är ju helg..."

I stället tänker jag tydligt påpeka att det inte är helgens fel, utan den grönsaksansvariges fel som beställt hem för lite koriander, trots att den grönsaksansvarige vetat om att det skulle bli helg.

Jag tänker heller inte visa någon förståelse då min arbetskamrat kommer för sent till morgonmötet med förklaringen:

-"Det var så mycket trafik vettu…"

Istället tänker jag krasst påpeka att alla andra kommit i tid TROTS trafiken och att efter tio år körande mellan hemmet och arbetet borde ha medfört ett visst mått av lärande kring trafiksituationen och tidsdisposition.

Sedan är det upp till dessa att välja om de tänker bli kränkta eller ej!

Men jag förväntar mig också att själv få höra vad du tycker. Jag vill inte att du lindar in din kritik då jag gjort något fel. Jag lovar dig att jag inte kommer att välja att bli kränkt utan välja att betrakta dina synpunkter som något att lära från.

Så, därför tänker jag bli som Ove!