​Synen på folkmord formar dagens politiska landskap

Runt första världskriget fördrevs över en miljon grekisk-ortodoxa kristna från det dåvarande osmanska riket, dagens Turkiet, till Grekland. Efter ett avtal mellan länderna 1923 fördrevs också hundratusentals muslimer från Grekland till Turkiet. Händelsen, känd bland greker som ”den mindreasiatiska katastrofen”, satte djupa spår och har bidragit till att förgifta relationen mellan greker och turkar.

Historikern Erik Sjöberg skriver i en ny bok hur minnen av dessa händelser har formats och omtolkats under intryck av växlande politiska omständigheter och en framväxande internationell minnesgemenskap, med fokus på Förintelsen och andra folkmord.

Det var Sveriges riksdags erkännande år 2010 av folkmordet på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker i det osmanska riket 1915 som väckte Erik Sjöbergs intresse för frågan.

– Definitionen av folkmord har inte med antalet döda att göra utan med frågan huruvida det går att belägga en avsikt hos förövarna att förinta hela eller delar av en etnisk eller religiös grupp, säger Erik Sjöberg, universitetslektor i historia vid Mittuniversitetet.

Det har visat sig svårare att påvisa en sådan avsikt hos de ungturkiska ledarna gentemot rikets greker än gentemot armenierna. Det kan bero på olika saker, så som att avslöjande dokument hemlighålls eller att det faktiskt inte fanns någon motsvarande plan att fysiskt utplåna den grekiska minoriteten. Sannolikt fanns en strävan att göra sig kvitt de osmanska grekerna med andra medel, genom en överenskommelse med grannstaten Grekland om att utväxla minoriteter. I armeniernas och assyriernas fall fanns det ingen motsvarande stat att förhandla med. Här var syftet med utplåningen troligen att förhindra att en armenisk nationalstat uppkom på turkiskt territorium. Assyrierna var inte ett uttalat mål, men sveptes med i massakrerna på armenierna.

Många olika grupper strävar idag efter att få sina kollektiva trauman internationellt erkända som folkmord eftersom de då blir en angelägenhet för hela mänskligheten. Men det innebär också att stater som Turkiet förnekar att övergreppen mot de kristna minoriteterna var folkmord, eftersom ett sådant medgivande, förutom skadeståndsanspråk, skulle jämställa den egna nationens ledare med nazisterna.

De frågor och svar som står i fokus i Erik Sjöbergs bok är inte huruvida de osmanska grekerna utsattes för ett folkmord eller inte, utan snarare varför deras öde har kommit att framställas som ett sådant och varför tolkningen har blivit omstridd i dagens Grekland. För den grekiska vänstern har den mindreasiatiska katastrofens sensmoral länge varit att våldet mot de osmanska grekerna provocerades fram av Greklands nationalistiska erövringspolitik i Anatolien. Men om våldet istället tolkas som ett av ungturkarna planlagt folkmord förskjuts ansvaret för katastrofen från grekiska nationalister till turkiska ledare. I dagens Grekland har Gyllene gryning sedan utnyttjat föreställningen om det pontiska, eller grekiska, folkmordet som skäl till varför det grekiska samhället bör högtidlighålla minnet av den egna nationens döda, ”förtigen” av vänstern, istället för att bry sig om minnesdagen för Förintelsens judiska offer.

– Från att ha varit ett identitetspolitiskt projekt, som på 1980-talet drevs av vänstersinnade pontiska greker (ättlingar till flyktingar från Pontos i norra Turkiet), har aktivismen för folkmordserkännande kommit att bli mer och mer förknippad med grekisk nationalism och högerextremism. Detta är en orsak till varför den blivit bemött med skepsis bland grekiska akademiker och delar av vänstern, trots det grekiska parlamentets erkännande på 1990-talet.

Erik Sjöberg understryker att identifiera sig själv som offer inte alltid leder till sunda etiska ställningstaganden. I själva verket har förövare av brott mot mänskligheten ofta närt en föreställning om sig själva som offer och massmord som rättfärdigt självförsvar. Det finns också en fara i att överbetona likheter mellan olika gruppers historiska erfarenheter på bekostnad av viktiga skillnader, till exempel genom att framställa de osmanska grekernas katastrof och folkmordet på armenierna som led i en tidlös konflikt mellan muslimer och kristna, inte minst under intryck av dagens situation i Mellanöstern. Sådana förenklingar av ett komplext historiskt skeende göder fanatism.

– Det är en utmaning att beskriva den osmanska våldshistorien på ett sätt som undviker att tjäna nationalistiska offermyter på båda sidor av konflikten, säger Erik Sjöberg.

– Men jag hoppas att min bok kan bidra till att nyansera en diskussion om detta historiska trauma som lär fortsätta in i det tjugoförsta århundradet.

Erik Sjöberg är universitetslektor i historia vid Mittuniversitetet. Hans bok The Making of the Greek Genocide: Contested memories of the Ottoman Greek Catastrophe har nyligen släppts på förlaget Berghahn Books. Han disputerade 2011 vid Umeå universitet med avhandlingen Battlefields of Memory: The Macedonian conflict and Greek historical culture. 

Kontakt:
Erik Sjöberg, 010-142 82 10, e-post: erik.sjoberg@miun.se