Mjukvarudefinierad lagring – förbättrar det verkligen traditionell lagring?

Mjukvarudefinierad lagring (Software Defined Storage eller SDS) har de senaste åren varit ett koncept som många inflytelserika aktörer inom datalagring sett som ett alternativ till traditionell lagring. Mycket tid och pengar har spenderats på att både utveckla och marknadsföra SDS. Trots detta är det fortfarande en viss förvirring kring konceptet SDS, vad det är, hur det fungerar och dess fördelar. Detta är något som fortfarande kräver mycket förklaring och utbildning.

Oavsett vad skeptikerna säger om SDS och om att det redan finns ett flertal virtualiseringslösningar så kan SDS bidra med en stor fördel gentemot traditionell lagring. SDS river ned barriärerna som låser data till en specifik plattform: ett företags hela IT-infrastruktur, lokalt eller i molnet, fungerar nu som en enda enhet.

Större skala till lägre pris

Mjukvaran skapar en plattform för att hantera all data som finns i hela IT-infrastrukturen. Allt blir således ett stort lagringslager där alla data kan flyttas snabbt och enkelt. Detta innebär att om underhåll måste utföras i ett specifikt område kan den data som lagras där snabbt flyttas. I teorin gör detta system att driftstopp försvinner då all data och backuper kan flyttas vid behov, till exempel vid planerat underhåll.

Inom traditionell lagring är styr- och dataplanen starkt sammankopplade. I ett SDS-system är de helt frikopplade. Styrplanet hanterar systemet och förser det med funktioner såsom datahantering, säkerhet, skydd och indexering. Dataplanet härbergerar istället datan. Fördelen med att separera dessa två är att systemet kan skräddarsys för en viss operation och bli i princip självgående. Utöver detta finns fördelen med att horisontell lagring kan uppnås med låg toppstyrning till en lägre kostnad.

Uppnå SDS fulla potential

SDS tillhandahåller snabbare responstider, större frihet och ökad flexibilitet jämfört med traditionell lagring. Men det finns utmaningar med en full implementation av SDS. För det första är inte lagring standardiserat. Olika plattformar använder olika gränssnitt och protokoll vilket kräver att SDS-lösningar måste kunna interagera med dem alla. Det är helt nödvändigt för att kunna skapa en sömlös lagringslösning som fungerar och agerar som en enhet. För det andra så ökar mängden data som företag måste lagra i en exponentiell takt. Att både skapa och flytta den stora mängden data är ingen liten bedrift.

Tjänsteföretag och återförsäljare behöver arbeta tillsammans med försäljare som erbjuder SDS-lösningar. Detta är kritiskt för att både interaktionen av fler plattformar och transport av stora mängder data inom företags stora IT-infrastruktur ska fungera. Utöver detta måste CIO:er understödja med tillräckliga resurser för en utrullning av SDS. Dessa resurser måste gå till tre områden:

• IT avdelningen
• oFör att kunna sätta rätt lagrings på servicenivå och bestämma de policys som krävs
• De som driver applikationerna
• oFör att kunna svara på en förändring i användarbeteendet och snabbt och dynamiskt skifta till nya tillämpningar eller tjänster
• Inköpare
• oDe som bygger på redan existerande infrastruktur och väljer en plattform för framtiden

Vänd något komplext till en fördel

SDS kan anses vara en komplex lösning för datahantering då det saknas en standard. Både säljare och återförsäljare måste tillåta företagets CIO att förändra sättet för hur deras företag hanterar data.

Avsaknandet av standard är ett problem för företagen. Det är därför NetApp under flera år har arbetat för att SDS ska kunna interagera med ett flertal olika plattformar. NetApps FlexArray låter användare virtualisera redan existerande arrayer från NetApp (eller annan leverantör) och skapa mjukvarudefinierad lagring. Det är det mest effektiva sättet att tillåta både ett Data Fabric och hantering av klustrade data.

Detta är inte bara till för företag utan passar för återförsäljare också. Det är viktigt att ge kunder både val och möjlighet inom sin IT-infrastruktur och inte låsa fast dem i en enda lösning. Fokus ligger på att tillåta företagets CIO att fritt välja den lösning som passar företaget bäst.