För länge länge sen hade jag en idé om att distribuera tidningar gratis på toaletter, då den sk dötiden under själva toalett-besöket är som klippt och skuren för att förstrött bläddra i något redaktionellt alster.

För du vet väl vad "Ei saa peittää" på finska betyder? När jag frågar folk på stan vet var och varannan människa, som annars inte kan ett ord finska, att det betyder "Får ej övertäckas". Texten står som bekant ofta badrumselementen. Och i brist på annan lektyr läser man istället detta "Ei saa peittää" fram och baklänges tills frasen etsat sig fast i minnet.

Min hypotes var då att man vid detta tillfälle skulle kunna tillhandahålla en tidning på finska, folk skulle ändå läsa den från pärm till pärm.

Distributionen står nämligen i direkt relation till kvaliteten. Folk söker upp och är beredda att betala för tidningar med verkligt värde. Men värjer sig för smörja trots att den är gratis. Ju sämre kvalitet, desto effektivare/aggressivare distribution krävs.

När gratistidningskriget bröt ut nåddes kulmen av aggressiv distribution. Tidningarna anställde 100-tals kolportörer som fullkomligt tryckte upp sina alster i ansiktet på intet ont anande resenärer som väntade vid stationer och hållplatser.

- Vi måste slå oss in som hockeyspelare, så Mikael Nestius, vd och ansvarig utgivare för gratistidningen Stockholm City, till tidningen Medievärlden för ett år sen.

Nu när krutröken lagt sig finns bara förlorare och tid för reflektion kvar.

Sim(o) -Stiftelsen Institutet för mediestudier har kommit ut med ny bok: "Gratis skräp eller demokratiskt tillskott? Dagliga gratistidningar i Sverige".

I boken "diskuterar Ingela Wadbring gratistidningarna som fenomen, framför allt ur ett innehållsperspektiv, men också ur ett läsar- och marknadsperspektiv. Sedan dagliga gratistidningar dök upp på den massmediala scenen i mitten av 1990-talet har de varit omdiskuterade. Vissa har ansett att de är gratisskräp som sprids på gatorna, andra att de kanske kan fylla en vettig funktion för allmänheten."

Ingela Wadbring är fil dr och forskare vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet.

Av Kristofer Björkman