Soprent i markerna

Förr om åren kallades det soptipp men i dag säger vi deponi. De senaste decennierna har det gjorts enorma framsteg vad gäller återvinning och hantering av avfall i Sverige. Bara en bråkdel av avfallet läggs på deponier, vars utformning numera styrs av den strikta deponiförordningen. Här regleras bland annat tätning, vattenavrinning samt återställning av markytor och övervakning många år efter avslutandet.

Annat var det förr. Då dumpades allt möjligt skräp lite var som helst, utan större eftertanke eller någon egentlig plan. När till exempel Kungsbacka nyligen inventerade behovet i kommunen fick Norconsult i uppdrag att utreda sexton deponier.

Oftast är det inte ekonomiskt försvarbart att sanera äldre deponier och avfallet får ligga orört. Det man då huvudsakligen gör är att minimera att det tränger in vatten, som har en utlakande effekt, i avfallet. Lakvattnet letar sig ner till grundvattnet, vilket innebär att det kan förorena till exempel vattentäkter med tungmetaller eller andra giftiga ämnen.

– När Norconsult inventerar görs det stegvis, säger Ulf Johansson, seniorkonsult på team Miljö & Säkerhet.

– Vi börjar med att gräva i arkiven för att se vad som finns dokumenterat vad gäller ålder och innehåll. Nästa steg är att göra en avsyning på plats för att till exempel bedöma geologiska förhållanden och se om det finns synligt skräp. Ibland behövs faktiskt inga vidare åtgärder.

I annat fall kan det krävas ytterligare utredning i form av borrningar bredvid deponin, för att kontrollera jordlagerföljder och grundvatten, samt vid behov en handlingsplan. Då koncentrerar man sig i första hand på att täcka över avfallet, så att ytvatten rinner av, att det kommer in så lite grundvatten som möjligt och att lakvatten från deponin sprider sig så lite som möjligt.