Dennis Töllborgs tal hos Rotary i Göteborg 22/8 2014

Hallå, var är ni?

För 2000 år sedan sprang det kring en långhårig kille i världen och betedde sig närmast hysteriskt, och var inte bara ytterst obehaglig mot maktens män och kvinnor, utan begick t o m omfattande skadegörelse i tempel, förolämpade präster och dåtidens överklass, och gapade och skrek offentligt. Han hade säkert ADHD. Idag skulle han inte bara fällts för brott och pekats ut som totalt omdömeslös och gapig, han hade säkert blivit klassad som tonåring med DAMP, och fått amfetamin så han blev anpasslig, och inte störde så förbannat mycket. Utvecklingen går framåt – sedan filmen Gökboet har vi slutat med mekanisk lobotomering, idag är alla vuxna och andra potentater så tacksamma över att barnen och de som hela tiden skriker att kejsaren saknar kläder kan anpassas till samhället med hjälp av kemisk lobotomering – åter blir det lugnt och trevligt i skolan, i den stressade moderna familjen och i det pragmatiska samhället där social kompetens och nätverkande är nyckeln till framgång. GU saluterar, och bygger ett monument över vår tids frälsare, GU skapar det egna Gökboet. De kallar det utveckling.

För drygt 70 år sedan sprang minsann inte den man av aristokratin som under en period störde maktens män och kvinnor. Sprang gjorde han inte, han gick lugnt och metodiskt, men han var tyken, och han var tyken mot den tidens maktmänniskor. Han saknade omdöme, det som kallas pragmatik idag, och ställde sig lojal mot värden framför mot person, avvisande makten och härlighet. ”Hans judiska älskarinna har förvrängt hans blod” var den enda förklaring dåvarande inrikesminister Vougt kunde tänka, när han skrev i sin dagbok. På Göteborgs gator bokstavligen spottade de slipsklädda och med pärlor beströdda, ryggradslösa, företrädarna till dagens makthavare honom rakt i ansiktet, t o m när han var ute och gick med sin dotter. Idioten, den socialt missanpassade och bespottade mannen saknade totalt omdöme, vek inte ned sig utan skrev en dikt:

De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden.
Många av dem kanske inte nå sitt fjärran mål.
Stor sak i det. De dö fria.
De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ”galningarna”.
I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras.
Det går så med de tama djuren.
De taga inga risker och de förlora alla chanser

Nej, nu får det vara slut på ”negativismen”

Trots allt har ju tre vetenskapsmän i Granskningskommissionen för drygt 3,5 miljoner skattepengar kunnat presentera den slutliga sanningen om göteborgskorruptionen; ”Göteborg har förlorat mot Malmö i tävlingen om titeln ’Nordens Chicago’; kan staden ta sig upp i ’delectatio morosa-tävlingen’ genom mutor?”

Delectatio morosa, vad är det? Kommissionen ger oss (tyvärr ett felaktigt, men ändå) ett svar:

”Besläktat med skadeglädje gäller det … inte glädje över någon annans olycka, utan över sin egen. Det skiljer sig också från självömkan, eftersom det just handlar om glädje: ’Titta hur förskräckligt vi har det! Kan du tävla med oss?’”

Skandaler är nämligen inte, enligt kommissionen, redovisning av empiri, det är sociala konstruktioner, inget ”som upptäcks, utan något som uppvisas, rapporteras, iscensätts och hålls vid liv”.

Vad skall man säga? Är vi göteborgare bara gråterskor, ett särskilt gnälligt släkte, som mår bra av att yra runt med felaktiga och överdrivna påståenden om en utbredd (vänskaps)korruption som en Göteborgsandans avart?

"Vetenskapsmännen" i Granskningskommissionen är duktiga, på bara motsvarande totalt sett en halvtidstjänst har de, om jag förstått ordförande rätt, slutligt kunna finna att det inte finns någon korruption i Göteborg, att yrandet om detta, för att citera min kollega Barbara som på 10 % tjänst under året kunnat genomföra sin del av uppdraget, är en produkt i just mitt förvrängda huvud, eftersom jag, skriver hon ”är det som kallas för "offentlig intellektuell", du formar den offentliga diskursen, som vi kommer att analysera noggrant.” Så bra, då vet vi att det helt enkelt är normalt, som ordförande Amnå och kommunen sa, att man får 70 % lön i Göteborg, men bara förväntas sätta in 30 % arbetsinsats. Så var den frågan utredd, och det var väl bra att GP-journalisten inte fick skriva sådan skit – media bara djävlas. Låt oss vara positiva. Risken för att en makthavare, småpåve eller polis blir oskyldigt dömd i Sverige är ju trots allt lika med noll. Och det är väl bra att oskyldiga inte blir dömda.

Och bara 13 % av offentliganställda anger att de ibland eller i stor utsträckning tagit betalt för ”en tjänst”, bara 19 % av företagare har ibland eller i stor utsträckning erbjudit offentliganställda ”en gåva” för att få en tjänst utförd, politiker har bara i 70 % ibland eller i stor utsträckning försökt påverka en tjänstemannautredning så att den ger de resultat som är politiskt bekväma framför korrekta, bara 28 % av offentliganställda anger att rekrytering sker partiskt, styrt av nepotism och politiska band och bara 56 % anger att tillsättningarna blir av mindre meriterad ibland eller i mycket stor utsträckning. Den slutsats de göteborgska statsvetarna i QoG-institutet (Quality of Government!), vars "bara" jag citerar och vars siffror jag refererar, drar av detta är just att vi har en ”Låg grad av direkt korruption i svenska kommuner, (och att) Opartiskhet förekommer i högre grad”. Därefter går Sören Holmberg ihop med sin fru, Britt-Marie Mattson, med sina VIP-kort på Liseberg och sätter sig självklart på första raden, och sjunger Lotta. Visst är livet härligt.

Låt mig vara tydlig. Jag tror inte, och påstår än mindre, att varken Granskningskommissionens ledamöter, Sören, Britt-Marie, Anneli, Kia, Jonas, David eller någon av de andra är korrupta skithögar. Det tror jag inte alls - jag tror det är värre än så. Jag tror helt enkelt, med Transparence International, att ”missbruk av kontakter och relationer för att åsidosätta opartiskt beslutsfattande … formerna för att köpa inflytande (har blivit) mer utvecklade och därför mer osynliga”. I den feodala demokratin har korruption helt enkelt blivit normalitet och kallas nätverkande. Kanske är det förklaringen till att vår stad står fast i sitt förnekande?

Men jag vet inte. Jag bara tror, och att tro är just att inte veta. Ändå är jag osäker på om jag är en dåre, eller lever i ett dårhus.