​Att vara journalist är att kunna vistas i olika miljöer

Att vara journalist är att kunna vistas i olika miljöer. Ena dagen besöka den politiska oroshärden vid universitetet i Nanterre och prata med studenter.

En annan dag – fast det var verkligen mera sällsynt – äta lunch med blivande presidenter och utrikesministrar i en osannolikt vacker våning i Paris finare kvarter.

I Paris Passion, inspirerad av mitt liv i Paris 1969 – låter jag min huvudperson Lena uppleva en del av det jag gjorde.

Till exempel den här lunchen.

Jag och min sambo sammanförde Olof Palme, då utbildningsminister, med François Mitterrand, då ledare för Parti Socialiste, sedan president. Vi åt lunch hemma hos vår vän Roland Dumas, som sedan blev en lätt skandalomsusad utrikesminister.

Det var två giganter som talade, vi andra var ganska tysta under lunchen.

Men här ser ni bilden av oss då vi drack kaffe i salongen. Mitterrand hade gått, kvar var Olof Palme, L. Roland Dumas, och en fransk professor, Maurice Duverger. Och jag då.

Jag minns att jag var lättad när lunchen var över. Mötet var inget jag skulle skriva om, så vad gjorde jag där, undrade jag.

Deltog i ett politiskt maktspel? Men det var ju inte min grej!

Det var skönt att komma hem och sparka av sig klackskorna.

Min kille tröstade mig när jag suckade över att jag känt mig osäker.

”Du ser alltid ut som om du hör hemma i viken miljö du än befinner dig”, sa han.

Det var inte sant, men det var så gulligt sagt och det gav mig kraft att bli modigare.

Många gånger senare i livet tänkte jag på hans ord just när jag kände mig liten och osäker. Och sträckte på ryggen!