​"Det är i mörkret som vi lär oss att uppskatta ljuset" - Att leva med SLE

Jag ligger blickstilla i sjukhussängen och stirrar upp i taket. Jag får inte röra mig på minst sex timmar, inte ens lyfta huvudet. Snabba, lätta sjuksköterskefötter rör sig hela tiden runt mig. Blodtrycket ska tas en gång i timmen och är det inte bra så tas det om efter bara en halvtimme. De sticker mig med jämna mellanrum för att hålla koll på blodvärdet. En blödning i njuren är tydligen inte att leka med.

Gull-Britt, jo hon heter faktiskt så, lutar sig över mig och frågar om jag har ont?

”Nej, inte just nu.”, sluddrar jag.

Jag har fått morfin mot smärtan och känner mig lite lullig.

”Säg till om du behöver mer.”, säger hon och lägger handen på min kallsvettiga panna.

Jag fnittrar lite och tänker att det vore så enkelt att säga ja, fly in i dimman och få sova bort tiden jag måste ligga platt på rygg. Men jag tycker inte om morfin, blir lite illamående och yr. Så jag svarar nej och funderar över logiken i att ge mig morfin eftersom de hela tiden frågar om jag är illamående och yr på grund av blödningen.

Hur ska de då kunna veta vad som är vad?

Det har gått fyra timmar nu och de snabba fötterna kommer alltmer sällan. Läget är stabilt.

Gull-Britt kommer in med en pipmugg med kaffe och sugrör. Jag får fortfarande inte lyfta huvudet men jag får i mig lite kaffe och det smakar gudomligt. Jag har ju inte fått äta eller dricka sen tidig morgon.

Det finns gott om tid att fundera när man måste ligga platt på rygg i sex timmar. Jag tänker att det alltid finns risker med en njurbiopsi. Njurarna är så kärltäta att det ibland börjar blöda när man knipsar av en bit, inte ofta men jag hade otur. Lugnet har ändå infunnit sig nu. Värdena är stabila och jag vet att läkaren fick två fina bitar som ska analyseras. Mina njurar mår dåligt men svaret kommer att visa hur dåligt de mår. Jag känner mig klar här på sjukhuset. Jag vill hem!

De två sista timmarna i ryggläge planerar jag hur jag ska få läkarna att förstå att jag måste få komma hem, att jag lika gärna kan vila hemma. Jag står inte ut här längre.

Jag lyckas med mitt uppdrag och blir utskriven med strikta order om vila och att inte bära tungt.

Doften av sommar möter mig när jag på lite ostadiga ben lämnar sjukhuset. Jag andas djupa andetag och ögonen tåras av solen och glädjen över att vara utsläppt. Frihetskänslan är berusande och jag tänker på en författarväns kloka ord.

”Det är i mörkret som vi lär oss att uppskatta ljuset”

Precis så är det Rose Marie Bouw!