Generationen som vägrar vara lagom

Är vi utsatta för ålderism i vårt samhälle, precis som sexism och andra ismer?

Självklart är vi det! Jag kände själv hur jag blev alltmer osynlig i samhällets ögon efter 60. Jag liksom suddades ut i kanterna. Vad jag sa var inte lika viktigt längre. Jag var på väg ut. Det var en annan sak också. Det blev så tydligt att det gick en gräns för hur man som kvinna skulle vara och hur man skulle bete sig och se ut. 

I min barndom blev man tant tidigt, jag minns grannskapets tanter i små kappor, ganska gråa. Utom min mamma som hade svart- och gulrandig kappa med skärp. Hon klädde sig som hon ville och idag inser jag hur tuff hon var. För det är inte lätt att bryta normer.

Jag ser omkring mig så många försåtliga funderingar kring hur man ska vara klädd, klippt, ja uppföra sig som 60+. lagom är ordet. Stick inte ut.

Jag tror aldrig min fyrtiotalistgeneration kommer att acceptera det. Det var en av de saker jag tänkte på när jag skrev min bok Om ni inte börjar leva gör jag slut. Jag ville skildra kvinnor som jag, skildra hur man faktiskt inte blir annorlunda inuti fast man kanske blir rynkigare utanpå. Självklart får jag nu höra kommentarer att"så som i din bok beter sig inte kvinnor 60+ Jo, jag önskar att de gör det. Att de tar för sig. Att de låter det långa håret svalla om än grånat. Att de fortsätter ha jeans om de har lust. Att de reser, lever, ger efter för sina lustar precis som de gjort tidigare - ja jag vill att vi bryter mot alla föråldrade förlegade normer om hur kvinnor 60+ ska vara!

Jag vill visa coola äldre kvjnnor som tar för sig. Inte den traditionella bilden av en liten mormor med glasögon på näsan och virkning i knät. Det kan vi också ha men jag vill också visa hur glada, vilda, äventyrliga kvjnnor i min ålder också kan vara. Sinnet kanske är 20 ibland fast kroppen är äldre?

Jag vill helt enkelt släppa in äventyr, leklust i livet. Även för alla mappies, alla 60+. Sluta tro att vi slutat leva för att vi fyllt 60.

Upp till kamp mot ålderismen!