Om Zlatan, talang och att våga säga nej …

Det är två frågor som återkommer när jag outar för personer i min närhet att min debutroman ska ges ut i vår. Hur hinner du skriva? Var får du idéerna ifrån? Det finns inget enkelt svar på någon av de frågorna. Men det tråkigaste och enklaste svaret på den första frågan är: jag har inte tid. Egentligen.

Jag driver eget företag inom en helt annan bransch än skrivandet. Är tvåbarnsmamma. Har hus. Det ska skjutsas till träningar. Lämnas och hämtas på förskola. Läsas läxor. Tvättas. Lagas mat. Städas. Levas. Ja, ni vet … Som de flesta andra, har jag ingen som helst tid över om inte … jag säger nej. Vissa saker går inte att säga nej till. Andra saker vill jag inte välja bort. Som att sitta på sängkanten innan sonen ska sova, och höra honom berätta om dagen som varit. Äta middag med familjen en fredagskväll. Åka skidor på kalfjället. Ta ett kvällsdopp i Umeälven en sommarnatt då solen aldrig går ner.

Men hard fact nr 1: ju oftare jag säger nej till något, desto mer tid frigörs för mitt skrivande. Det gäller bara att bestämma vad jag vill säga nej till. Hur långt jag är beredd att gå. För hard fact nr 2: det går inte att leva på att vara författare innan dina böcker har sålt mycket och då även utomlands. Surprise liksom. Det var inget riktigt så jag föreställde mig författarlivet för några år sedan. Men den här romantiska föreställningen om att sitta och skriva roman på heltid. Som ett jobb. Förblir kanske bara en dröm …

Förr kunde jag bli irriterad när folk pratade om att ”ta sig tid.” Vadå ta sig tid när ingen tid finns? Men faktum är allt handlar om prioriteringar. Och om att våga säga nej. Ofta bara till sig själv. I stället för att glo på teve. Skriv. I stället för att slösa bort oändligt med tid på Facebook, Twitter och Instagram. Skriv. Visst är det kul att hänga på sociala medier. Det finns också diverse skrivarforum och annat matnyttigt om skrivandet där. Men så länge du gör något annat än att skriva, blir inget skrivande gjort.

Ibland räcker det inte med att säga nej till sig själv. Det är nödvändigt att ta ytterligare ett steg och säga nej även till andra. Det går inte att bli bra på en sak om du inte offrar något. Och Zlatanblev inte en av världens bästa fotbollsspelare enbart genom sin talang. Det är lätt att tro det ibland. Men det som skiljer en vinnare från en förlorare, är att vinnaren står kvar på fotbollsplanen och tränar på att skjuta boll efter boll i mål, långt efter att förloraren har lämnat planen. Ändå är det inte lätt (långt därifrån) att säga nej till en kär god vän. Till tillställningar där du förväntas delta. Till släktträffar eller middagar där du har ett personligt engagemang. Andra gånger är valet enklare. Du ville ändå inte gå på den där afterwork:en med tråkiga kollegor. Om du rannsakade dig själv. 

Nu låter det här ganska trist. Måste jag sluta leva för att bli bra på att skriva? Kan jag inte göra någonting längre? Klart du kan. Och måste. För det är nu som det här med inspirationen kommer in i bilden. Och det är här svaret på den andra frågan finns. Var får du idéerna ifrån?

Merparten av dem föds när jag gör något aktivt utanför hemmet. Eller aktivt, jag behöver bara gå ut genom dörren för att fantasin ska flöda. Paret där borta på bron. Vad pratar de om? Den övergivna väskan på perrongen. Hur hamnade den där? Vilken bra konversation på bussen. Den kanske jag kan låna? Tjejen i rött lockigt hår och med pliriga gröna ögon, på caféet, visst ser hon exakt ut som huvudpersonen i min nya roman? Kullerstensgatan över åsen. Den perfekta vyn för scen x. Miljöer, människor och konversationer. Möten. Intrycken av det verkliga livet är den viktigaste inputen till mitt skrivande. För det är livet jag ska beskriva. Med så exakt igenkänningsgrad som om det vore läsaren som är personen jag skriver om.

Det gäller alltså att få till någon slags balans, även om jag egentligen ogillar det ordet. Du kan inte skriva utan att ha upplevt någonting. Du kan inte ständigt uppleva saker om du ska hinna skriva.

Efter att ha suttit fast i redigeringshålan några månader tänker jag ge mig ut på jakt efter nya intryck. Samla inspiration till mitt nästa manus. För snart sitter jag och skriver igen. Är den där tråkiga typen som säger nej. Men innan dess ska jag gå på 70-årskalas. Och vem vet, kanske föds nya idéer redan där och då. Om jag känner mig själv rätt är det precis vad som kommer att hända.