Sjöfarten löser järnvägsproblemen

I går morse läste jag om hur överbelastade järnvägarna i Skåne är. Helsingborgs Dagblad skrev att järnvägen mellan Arlöv och Lund är Sveriges allra mest trafikerade dubbelspår med 479 passerande tåg per dygn. Tydligen är detta kapacitetstaket och jag kan bara ana hur ofta de stänger av en så pass trafikerad sträcka för att sköta det nödvändiga underhållet. Dessutom är Öresundsbron hårt trafikerad. Bron är Sveriges sextonde mest trafikerade dubbelspår och kan få problem med kapaciteten när Fehmarn bält-tunneln står klar om sex-sju år.

Alla vi som åker pendel- eller fjärrtåg känner igen problemen, förutom att det inte går att stoppa in mer tåg i systemet så är robustheten helt borta. Minsta störningen sprids som ringar på vattnet över hela Sveriges järnvägssystem.

Är lösningen verkligen att bygga mer järnväg för hundratals milliarder kronor? Sverige är ett långt land med bara 10 miljoner invånare. Vi måste tänka kostnadseffektivt, samhällsekonomiskt.

Sverige har EU:s längsta kust, hamnarna har ledig kapacitet och på Östersjön och i de Svenska farlederna finns inga köer. Vattenvägarna utgör en redan befintlig infrastruktur. Vi behöver alltså varken lägga tid eller pengar för att öka sjöfartens del av det nationella transportarbetet.

Sjöfarten är det trafikslag som uppbär högst andel av sina samhällsekonomiska kostnader – hela 96 procent. Detta kan jämföras med järnvägen som står för 24 procent av sina kostnader. När vi tillämpar konkurrensneutralitet mellan transportslagen kommer sjöfarten att kunna hantera en större andel av godset vilket i sin tur kommer avlasta landinfrastrukturen. Genom att låta godsen gå på sjön slipper vi alltså trängsel på spåren och vägarna.

Den här diskussionen handlar om något större godstransporter – det är en del av ett samhällsproblem där vi behöver ett smartare transportsystem för att säkerställa en effektiv infrastruktur, en stabil tillväxt och för att uppnå miljömålen.  

Erik Froste, vd Södertälje hamn och en av initiativtagarna bakom OHS