Blogginlägg -
"Här finns ingen framtid för våra barn"
På några madrasser på golvet ligger små barn och sover. Deras bleka ansikten vittnar om total utmattning efter upplevelser som inga barn borde behöva bära med sig i livet. De ligger i en korridor där människor ständigt passerar. I huset bor 23 familjer som delar på en dusch och en toalett. Flera rum är provisoriskt avdelade med plastskynken, för att skapa en liten känsla av privatliv.
Ett äldre par berättar med tårar i ögonen om hur de flydde IS i panik från staden Mosul, och bara fick med sig kläderna på kroppen. Invånarna i deras område vandrade i fem timmar i stekande sol, och flera barn och gamla dog längs vägen. Nu har församlingen Assemblies of God gett familjerna härbärge,
så att de kan vila ut i väntan på vad som kommer.
Jag befinner mig i Erbil, huvudstaden i irakiska Kurdistan, som har mer än en miljon invånare. Över 160 000 internflyktingar har strömmat hit efter IS framryckningar i landet, och 35 000 finns i stadsdelen Ankawa. Många av dem bor i ett stort inhägnat tältläger, andra i skolor, i offentliga byggnader, eller i parker. I städer runtomkring finns ytterligare skaror av människor som lever under lika svåra, eller sämre förhållanden. Jag får höra om familjer som tagit sin tillflykt till ett höghus där ytterväggarna ännu inte byggts upp, och där barnen därför riskerar att falla ner och slå ihjäl sig.
Många av dem jag möter ser morgondagen som en enda stor hopplöshet.
Flera har sett sina sönderbombade bostadsområden i nyhetssändningarna på tv. De har varken något kvar att återvända till, eller något att gå vidare till.
"Här finns ingen framtid för våra barn, vi vill inte att de ska växa upp här" säger en förtvivlad mamma, med sitt spädbarn i famnen i ett annat hus som inrymmer 14 familjer. Flickan var bara fyra dagar gammal när de tvingades fly. Kvinnan håller fram sin mobiltelefon med en bild på den äldsta dotterns betyg från skolan. "Hon var bäst i alla ämnen, men nu har hon ingen skola att gå till," säger hon.
I denna mycket svåra situation gör församlingens cirka 140 medlemmar allt för att hjälpa. Mat förmedlas, ett team av läkare bistår dem som är sjuka och planer finns på att öppna en skola. "När vi kom fram mitt i natten och inte hade någonstans att ta vägen, öppnade kyrkan sina dörrar. De är våra bröder och systrar," säger en kvinna.
En annan mamma ber mig med ögon mörka av förtvivlan, att hjälpa
hennes familj att komma till mitt land. Det enda jag kan göra är att hålla
hennes händer en stund, och förmedla det jag sett och upplevt vidare.
Av Noomi Lind, kommunikatör på PMU
