"För det allra mesta slår man in öppna dörrar"

Marcel Aponno är verksamhetsansvarig och specialist i allmänmedicin på Vårdcentralen Läkarhuset Göteborg. Utöver sin roll som verksamhetsansvarig är han också författare till böckerna Anasarka (2008) och Ebola (2012). Detta är hans andra inlägg i Praktikertjänstbloggen. 

I mitt arbete så ingår det att identifiera faktorer som kan vara negativa för patienten, riskfaktorer för sjukdom såsom rökning, inaktivitet, övervikt, alkohol och så vidare. En inventering kan man kalla det. Det är inte alltid patienterna är medvetna om hur negativt dessa faktorer påverkar dem, men för det allra mesta slår man in öppna dörrar. Patienterna är medvetna om sina vanor och vad de borde göra. Men det händer att jag slås med häpnad. Som patienten som sökte för sömnsvårigheter som visade sig konsumera över 25 koppar kaffe dagligen. Eller patienten som drack flera liter läsk varje dag och kämpade med övervikt. Det är ovanligt men händer och det finns en sak som förenar dessa patientmöten. Det är det faktum att det tar tid att luska reda på var problemet ligger.

De som styr och bestämmer över sjukvården vill i allt högre grad detaljstyra vad som sker på läkarrummet. Det är förståeligt i ett samhällsperspektiv. Samhället lägger ner mycket resurser på hälso- och sjukvård och vill veta vad man får för pengarna. Det som dock händer om man låter administratörer styra mer och mer vad som faktiskt händer i ett patientmöte är att man tar bort tilltron till de professionella. Människor som har ägnat många år av sina liv åt att hjälpa andra. Människor med lång utbildning och hög kompetens som alltså detaljstyrs från långt håll. Hörde en bra liknelse häromdagen om detaljstyrning, att det är lika lätt att styra ett barnkalas via sms.

I patientmötet ska du fråga om en mängd olika saker enligt ett formulär. Data som sedan extraheras av datasystem och används på flera olika nivåer. Det man inte tar hänsyn till då är att vi alla är olika. Väldigt olika. Då blir det mindre utrymme för oss att använda oss av vår kompetens och inte minst vår fingertoppskänsla. Vår mänsklighet. Då kanske man inte har tid att komma till pudelns kärna. Det är nämligen inte alltid så lätt att komma dit. Det kräver tid. Det kräver att man lyssnar. Det kräver nyfikenhet. Och hur mäter man det och för in i ett formulär?  

/Marcel Aponno