Misshandlade stadskvaliteter

För ett antal år sedan gjordes ett ambitiöst försök att räkna ut hur olika mätbara faktorer påverkar försäljningspriset på en bostad. Försöket gällde Stockholms innerstad och citynära lägen. Rapporten kom fram till en mängd faktorer som har positiv inverkan på slutpriset:

• Närhet till city
• Närhet till spårstation
• Tillgång till gång- och gatunät
• Tillgång till urbana verksamheter
• Tillgång till park
• Närhet till vatten
• Kvartersformen

Många samhällsplanerare har tagit fasta på de här faktorerna och använder de nu som riktlinjer för hur ett nytt bostadsområde bör vara beskaffat för att bli populärt.

Jag har just läst en rapport där författarna kommer fram till att den pendeltågstation som finns i området som de förvaltar har tydlig stadspotential. Resonemanget tycks vara ungefär att ”gator och vägar finns, urbana verksamheter kan vi säkert lösa, en park är ganska billigt att bygga, en sjö finns inom synhåll – visserligen på andra sidan spåren och med en stor trafikled emellan, men det duger ju.” Därifrån styr man in på kvartersformen som man naturligtvis ser till att den blir av den slutna typen. För det har rapporten klart och tydligt sagt att man får mest betalt för.

Men hallå! Vad är detta för kvasi-vetenskap?

Ursprungsanalysen är tydlig med att rapporten helt och hållet handlar om försäljningspriser. Med andra ord så är det inte fråga om en receptbok för att utveckla nya områden. Det handlar om en statistisk genomlysning av hur Stockholms innerstad fungerar. Varken mer eller mindre.

Man har missat flera saker i sitt resonemang; För det första är Stockholm en storstad i internationell bemärkelse, vilket gör att de egenskaper och funktioner som utgör ett högt värde i Stockholm stad inte per automatik gör det på en annan plats.

  Nästa missuppfattning rör sig om tillgång till gator och vägar. Det viktiga för att stötta stadsmässighet är att det finns möjlighet att ta sig mellan punkt A till punkt B, på flera olika sätt, på ungefär lika lång tid och med ett varierat utbud av glädjeämnen i form av olika butiker, caféer och liknande.
  Sedan konstaterar man att området behöver en park. Här missar man också att egenskaper och funktioner inte kan överföras med ”copy-paste”, mellan två platser. I en storstad behövs parken som stadsbornas trädgård. På en plats där villaträdgårdar utgör den generella gatubilden och där man dessutom har närhet till ett gigantiskt rekreationsområde, utgör helt enkelt inte en park något större värde.

Sammanfattningsvis så är det helt enkelt så att stads- och platsutveckling måste handla om att utveckla de sociala, mentala, estetiska och funktionella förutsättningar som råder på den aktuella platsen. Man måste bli bäst på att vara sig själv!