Oväntade utmaningar när utländsk vårdpersonal lär sig svenska

Att kunna det svenska språket är nödvändigt för att få legitimation för att arbeta inom svensk vård. För att klara själva arbetet krävs även färdigheter inom ett mer yrkesanpassat språk, för kontakt med myndigheter, kollegor och patienter. Som förstaspråkstalare missbedömer man ofta de utmaningar en andraspråkstalare står inför när han eller hon lär sig medicinsk svenska.

Djina Wilk, kursansvarig lärare på PYS validering AB, arbetar med att ta fram kursmaterial i medicinsk svenska för utländsk vårdpersonal. Hon berättar att man lätt tar för givet är att det man själv, som förstaspråkstalare, tycker är svårt ter sig svårt också för en språkinlärare. Så är det sällan, och särskilt inom vårdsvenska blir detta uppenbart. Mycket medicinskt fackspråk är baserat på latin, och så är det inte bara i svenska. Många utländska läkare och sjuksköterskor som kommer till Sverige kan kommunicera bra med kollegor från olika länder, i och med att deras fackspråk har en gemensam språkbakgrund. Däremot kräver patientkontakten kunskaper i en annan typ av svenska, enligt Djina:

“Inte alla svenskar förstår till exempel vad det betyder när man palperar. Utmaningen för andraspråkstalaren blir därför lära sig en mer vardaglig version av ordet, som patienten verkligen kan förstå. Det är alltså en omvänd process, där vi utgår från det formellare språket och sedan hittar en informellare variant. Detta speglar också den svenska kulturen, där vi förutsätter att läkare, sjuksköterskor och patienter kommunicerar med varandra som likar, utan uttryck för märkbara hierarkier eller status. En utländsk läkare som kan säga “nu vill jag känna lite på din mage” är redo att möta svenska patienter.”

En stor del av vardagssvenskan är de så kallade partikelverben. För många svenskar är det här ett helt okänt fenomen, men det betyder inte att vi inte använder partikelverb i praktiken. För de flesta av oss känns det helt naturligt att fråga läkaren när det onda kommer att gå över, eller hur en undersökning går till. Vi kanske berättar att vi känt oss nere sedan mamma har gått bort. Vi förväntar oss att sjuksköterskan ska lägga om ett sår, att det sticker till när vi tar ett blodprov, och att läkaren ska skriva ut ett recept. Inte nog med det, intonationen måste också vara rätt. Det är stor skillnad på att hälsa på sin läkare och att hälsa på hos sin läkare, och likadant kanske man inte kan undvika att stöta på patienter när man är ute och går, men man ska i allmänhet akta sig för att stöta på dem. För en person som inte har en germansk språkbakgrund är just de här uttrycken en stor utmaning.

Djina berättar även om det nödvändiga i att ha full koll på tempus och tidsprepositioner, så att symptombeskrivningar och anamneser blir riktiga. Här får det aldrig uppstå missförstånd eller oklarheter. Men för en andraspråkstalare är det inte alltid uppenbart att det är en stor skillnad på 1) patienten hade feber för tio dagar sedan, och 2) patienten har feber sedan 10 dagar. Att undervisa i medicinsk svenska innebär alltså inte bara att man förmedlar terminologi utan framförallt att man kontextualiserar det allmänna språket i de sammanhang där det används som verktyg i yrkesutövandet.