På väg

Kan man planera forskning? I vilken grad är det realistiskt och rimligt att formulera långsiktiga konkreta mål för en enskild forskargrupp? Frågan tränger sig på så här i inledningen av den femåriga anslagsperioden från Ragnar Söderbergs stiftelse. Det är frågor som Anders Rosengren, Ragnar Söderbergforskare i medicin 2013, reflekterar över. Här skriver han i stort och smått om vägar till framgångsrika målsättningar. 

Jack Welch, den legendariske chefen för General Electrics, brukade säga att goda ledare har kortsiktiga mål och långsiktiga visioner. Det sämsta men vanligaste, menade han, är att ha långsiktiga mål och inga visioner.

Den österrikiske psykiatern Viktor Frankl går ännu längre. I boken Man’s search for meaning, utgiven några år efter hans fångenskap i Auschwitz, skriver han: ”Sträva inte efter framgång. Ju mer du gör det ett mål i sig, desto mer kommer du att missa det. För framgång, precis som lycka, följer som en sidoeffekt av ditt personliga engagemang för någonting större än dig själv eller någon annan än dig själv.”

Hur ofta är inte våra mål just olika varianter av personlig framgång – titlar, diverse inbjudningar och utmärkelser, publikationer i prestigefyllda tidskrifter (ibland med större fokus på författarordningen än innehållet). Men kanske är det inte den typen av mål som leder till nyskapande forskning. Eller långsiktig arbetsglädje för den enskilde forskaren.

Själv har jag under många år alltför ensidigt drivits av konkreta och tydligt kvantifierbara mål. Vissa gånger har det givetvis varit av godo, men andra gånger har det tagit sig parodiska uttryck. Som när jag för några år sedan bestämde mig för att beta av hela julklappsboken – Tranströmers samlade dikter – på Annandagen. Efter en halv dags läsning i turbofart hade jag fortfarande inte begripit en enda strof och gav missmodig upp projektet.

Att få barn ger som bekant nya perspektiv och för mig har det inneburit en välbehövlig omfokusering från målet till vägen. Detta har också spillt över på forskningen.

Nyligen gjorde jag en övning baserat på Zurich Resource Model. Denna modell har arbetats fram av psykologen Maja Storch som en intressant metod att sätta attitydmål snarare än livsmål. Modellen går ut på att formulera oerhört konkreta mål för arbetsprocessen. Naturligtvis måste detta kombineras med tydliga kortsiktiga projektmål, ett klart ramverk och en vision för forskningen. Struktur och effektiv projektuppföljning är fortfarande kärnpunkter. Men man undviker noga att stirra sig blind på ett bestämt långsiktigt mål och behåller i stället ett öppet sinne för vad som dyker upp längs vägen. I vårt fall ingår att vara öppen för att föra ut grundforskning till patienttillämpning när situationen bjuds, vilket i högsta grad är ett attitydmål. Det hela kan tyckas självklart och banalt men är inte alltid så lätt att leva upp till i dagens forskarvärld med ständig press att förnya korta anslag. Satsningen från Ragnar Söderbergs stiftelse fyller här en väldigt viktig funktion och ger unga forskare möjlighet att anta en något annorlunda attityd, mer eftertänksam och ödmjuk inför vad som finns längs vägen.

Under övningen kopplar man sina attitydmål till en bild. För egen del blev det en bild från Dag Hammarskjölds gård Backåkra på Österlen, där jag har spenderat somrarna sedan barnsben. Från gården leder en knappt skönjbar stig över ett brett fält ned mot havet och horisonten. Backåkrabilden sitter nu på mitt kontor som en påminnelse om attitydmålen.

För en tid sedan tog jag faktiskt även med Tranströmerboken till kontoret för att då och då bryta av mot den vetenskapliga litteraturen. Fortfarande begriper jag inte mycket. Men en liten strof gav resonans när jag läste den långsamt: ”Vägen tar aldrig slut. Horisonten skyndar framåt.” Bättre kan forskningsprocessen inte beskrivas.

Anders Rosengren

Våra Ragnar Söderbergforskare i medicin bloggar om sin forskarvardag med jämna mellanrum. Texterna skriver de själva, på svenska eller engelska. Detta är ett blogginlägg av Anders Rosengren.