Quantified self och en efterrätt

Denna text är skriven av Anders Rosengren, Ragnar Söderbergforskare i medicin. 

Jag åt nyligen middag med en lätt excentrisk vän från USA. Redan då vi satt och bläddrade i menyn noterade jag att hans handleder dignade av färgglada armband. En bit in på förrätten frågade jag honom varför han hade börjat använda alla dessa armband. Han sken upp. ”Det är inga armband”, anmärkte han, ”det är sensorer. Jag har sensorer för allt som kan mätas icke-invasivt med dagens teknik: puls, kaloriförbränning, fysisk aktivitet, sömn och psykologiskt välbefinnande.” ”Quantified self är framtiden”, utbrast han. ”Det kommer att revolutionera vår hälsa.”

Själv är jag ganska senfärdig med att ta till mig ny teknik och brukar vara den ende som sitter och smusslar med en gammal papperskalender då mötestider ska bestämmas. Länge har jag sett med viss skepsis på ”quantified self”-rörelsen. Min väns entusiasm var dock en god anledning att börja ifrågasätta min ståndpunkt.

Quantified self handlar om att människor med portabla sensorer och mobiltelefoner mäter allt från luftföroreningar och födointag till sina fysiologiska reaktioner och sitt beteende. Förespråkarna brukar framhålla att det kommer att ha genomgripande effekter på åtminstone tre områden: vår hälsa, sjukvården och forskningen. Quantified self kommer sannolikt att öka explosionsartat, så låt oss fundera ett tag över vad det kan få för följder på just de här tre områdena.

Utan tvekan finns en oerhörd potential i egenmätningar vid olika sjukdomar. Det är till exempel centralt för en patient med diabetes att mäta sitt blodsocker och använda den informationen för att styra insulindosen. Man kan också tänka sig att egenmätning av fysisk aktivitet eller kaloriintag i många fall kan främja en hälsosam livsstil. Men jag är inte säker på att vi alltid mår bra av att registrera oss själva in i minsta detalj. Hur skulle jag reagera om en sensor på morgonen upplyste mig om att jag har haft dålig sömnkvalitet under natten? Om jag mot förmodan inte märkt av det på egen hand skulle denna information nog vara ett av de säkraste sätten att få mig att känna mig trött hela dagen.

Vår hjärna har en enastående förmåga att filtrera bort oväsentliga intryck, och det mesta av vår kropps naturliga sensorinformation når aldrig medvetandet. Frågan är hur vårt medvetande klarar att hantera det enorma informationsflöde om vår kropp som de tekniska sensorerna kan ge oss. Om det inte finns en tydlig koppling mellan mätresultat och lämplig åtgärd kommer många av oss säkert att stänga av sensorernas brus då nyhetens behag lagt sig. Men det finns också en uppenbar risk att vi blir passagerare i vår egen kropp, där vi känner oss trötta eller pigga, sjuka eller friska beroende på vad som står på sensorernas display.

Men sjukvården då? ”Det skulle väl ändå vara fantastiskt”, menade min vän, ”om dina patienter vid nästa besök kunde ge dig en lång lista över exakt födointag, motion och sömnkvalitet senaste månaden.” Det som behövs i patientkonsultationen är dock inte mer data utan bättre och mer strukturerad information. Sensorerna kan säkert spela en roll här. Men vilken läkare skulle i dagens stressade sjukvård ha tid att sitta och gå igenom Pelle Svenssons procentuella intag av rödbetor i relation till nötter eller diskutera anledningen till att han sov dåligt förra onsdagen. Både patienter och läkare kommer att behöva hjälp med en effektiv tolkning – kopplad till en handlingsplan - om quantified self ska bli till verklig nytta i vården. Det är där forskningen kan komma in.

”För quantified self kommer att innebära ett paradigmskifte i forskningen”, förklarade min vän tvärsäkert. ”Med så här mycket data från miljontals människor kommer vi att upptäcka helt nya mönster för att förutsäga sjukdom, och det kommer att hjälpa oss att handla mer rationellt.” Jag tror att han till viss del har rätt här. Om detaljerade egenmätningar integreras med forskningsdata kring sjukdomsutveckling och läkemedelseffekter kan det bli oerhört värdefullt. Men det finns i quantified self-rörelsen en övertro på att vi kommer att tolka all sensordata rationellt – och att stora datamängder per automatik innebär användbar information - som gör att jag fortfarande har svårt att fullständigt ryckas med. En viss sund distans till sensorernas inflytande kunde jag lyckligtvis även notera hos min vän då han i slutet på middagen med ett leende medgav: ”Enligt de här sensorerna borde jag inte äta mer idag, men – man är ju inte mer än människa, så låt oss ändå ta en efterrätt!”