Jämställdhet från en privat forskningsfinansiärs horisont

Att arbeta med jämställdhetsfrågor är en del av vår stiftelses kontinuerliga verksamhet. Samtidigt har vi valt att inte satsa på kvotering av något slag, utan strikt titta på det vetenskapliga. Kvinnor har något högre beviljandegrad än män inom tre av våra fyra ämnesområden. Men det finns mer att göra.

SULFs tidning Universitetsläraren har i en serie artiklar uppmärksammat forskningsstiftelsers anslagsgivning ur ett jämställdhetsperspektiv. Ragnar Söderbergs stiftelse blev tillfrågad om statistik från sin verksamhet för år 2015 för jämförelser med andra stiftelser. Eftersom vi inte hade något framtaget material och även ansåg att en sådan begränsad tidsperiod skulle bli missvisande för vår verksamhet, har vi nu tagit fram statistik från fyra år och med stiftelsens fyra anslagsområden redovisade separat. Vår anslagsgivning kan variera mycket mellan olika år. Vi välkomnar uppmärksamheten på dessa frågor, som har gett oss anledning att närmare undersöka hur det ser ut hos oss. Vi menar att det finns en viss trubbighet i de hittills skrivna artiklarna och vill därför fördjupa oss i frågan.

Det har ofta med rätta konstaterats att meritokrati är bra för jämställdhet och annat kvalitetsarbete. Nu senast konstaterade Vetenskapsrådets förvaltningschef Ann Fust i en intervju att ”genomskinliga och formaliserade processer gör kvinnor mer konkurrenskraftiga medan informella strukturer missgynnar kvinnor” (Curie, 7 april 2016). Fust är nu senast aktuell som regeringens särskilda utredare av unga forskares karriärvägar.

Det ligger ett särskilt ansvar på en forskningsfinansiär som likt Ragnar Söderbergs stiftelse vill arbeta med ledstjärnan att ”finna och finansiera framtidens främsta forskare” att sträva efter att främja processer som gynnar kvalitet och därmed, bland annat, jämställdhet. Att arbeta med jämställdhetsfrågor är en del av vår stiftelses kontinuerliga verksamhet. Vi har dock medvetet valt att inte satsa på kvotering av något slag. För att komma åt de hinder som både synliga och osynliga strukturer ställer i vägen för att söka kvalitet i alla ansökningar, och inte enbart den kvalitet man omedelbart känner igen, har vi valt att lägga mycket omsorg på att utforma våra utlysningar och vårt sakkunnigarbete. Vi menar också att en bottom up-process utan nomineringar gynnar en mångfald av ansökningar.

Att engagera kompetenta och heterogena sakkunniggrupper för detta arbete är avgörande och något som stiftelsen ständigt arbetar med. Här skapas underlaget för stiftelsens beslut. Vi lägger stor vikt vid att forskarna i sakkunniggrupperna i första fasen arbetar helt anonyma för varandra. Först i den andra fasen vet man vilka de andra är och arbetar tillsammans i hela gruppen och diskuterar den toppgrupp som de enskilda ledamöterna oberoende av varandra identifierat. I fas tre intervjuas de sökande. I ingen av dessa faser ska någon vikt läggas vid andra faktorer än de vetenskapliga (inte ämnesområden, kön, etnicitet, lärosätestillhörighet etc.).

I våra utlysningar strävar vi efter avgränsningar för att kunna jämföra ansökningar på ett rättvist sätt. En tydlig avgränsning som vi gör handlar om akademisk ålder. Vi inriktar oss på särskilda segment för att göra beredningsarbetet lättare. Tidigare hade vi exempelvis i medicin en helt öppen utlysning och fick in ett hav av ansökningar, där den nydisputerade jämfördes med den seniorseniore forskaren. Nu utlyser vi med en begränsning om två disputationsår. I år handlar det om årgångarna disputerade 2010 och 2011 (med hänsyn tagen till föräldraledighet m.m.), som har möjlighet att söka medel (8 miljoner kronor) för att självständigt bygga upp en forskargrupp. I en sådan kohort blir det på ett helt annat sätt möjligt att göra en rättvis jämförelse av de sökandes meriter och idéer. Det gynnar jämställdhet, menar vi.

Vad har då blivit resultatet av stiftelsens arbetsformer beträffande jämställdhet om vi ser på de senaste fyra beviljningsomgångarna i våra fyra olika forskningsfält – företagsekonomi, medicin, nationalekonomi, rättsvetenskap?

I figur 1 presenterar vi det totala antalet sökande och beviljade individer inom Ragnar Söderbergs stiftelses fyra ämnesområden under en 4-årsperiod, uppdelat på antal män och kvinnor.
Figur 1 

I figur 2 presenteras andelen sökande och beviljade män och kvinnor inom Ragnar Söderbergs stiftelses fyra ämnesområden under en 4-årsperiod.
Figur 2

Sökande. I medicinska vetenskaper, rättsvetenskap och företagsekonomi ligger antalet sökande inom jämställdhetsspannet 40/60 procent. I medicin och rättsvetenskap ligger vi inom spannet 47/53. I det förra fallet är det något fler sökande män, i det senare något fler kvinnor. I företagsekonomi är det markant fler män som söker. I nationalekonomi ser vi en mycket stor diskrepans mellan kvinnor (22 procent) och män (78 procent) som söker. Såvitt vi förstår är det låga antalet sökande kvinnor här inte unikt för vår utlysning.

Beviljningar. I medicin beviljas fler kvinnor än män trots att färre kvinnor söker. Och man kunde förstås också formulera det så att färre män får anslag i relation till hur många som söker. I rättsvetenskap får något fler kvinnor anslag än män, men i detta fall är det också fler som söker. Beviljandegraden är ungefär lika stor för kvinnor som för män. I företagsekonomi kan vi se att något fler kvinnor beviljas anslag än män. I detta fält är däremot beviljandegraden markant lägre för män. Det ämnesområde som sticker ut i vår verksamhet är nationalekonomi med betydligt fler män som fått anslag. Här är beviljandegraden mycket lägre för kvinnor. I tre av stiftelsens fyra forskningsområden har således kvinnorna något högre beviljandegrad än män, i ett betydligt lägre.

Jämställdhet kan mätas på olika sätt. Här har vi mätt den i antal individer som beviljas forskningsanslag. Man kan även mäta i resurser. Ser vi på 2015 års anslag beviljade stiftelsen mer än 50 procent av sina medel till kvinnor och något mindre än 50 procent till män; men andelen kvinnor som beviljades anslag var endast 34 procent.

Intersektionella perspektiv, där framför allt etnicitet är en viktig faktor, är ett annat och mer komplicerat sätt att belysa jämställdhet. Här har vi i dagsläget ingen genomförd analys. Det är dock glädjande att se hur fler och fler forskare som beviljas medel hos oss har sin bakgrund utanför Sverige.

Den fråga som Ragnar Söderbergs stiftelse kan ställa sig mot bakgrund av denna undersökning och vår arbetsmodell är om någon särskild åtgärd skulle vara nödvändig för att påverka jämställdhetsprofilen i vår utlysning i nationalekonomi eller är detta en fråga som lärosätena och disciplinen har att hantera? Av nyfikenhet har vi tittat på hur det ser ut vid universiteten. Genom Universitetskanslersämbetets databas kan vi konstatera att det finns en dominans av män redan på doktorandnivå, dock inte lika påtaglig skillnad som i våra utlysningar. Sett över fyra år (2012–2015) är fördelningen 40/60 aktiva doktorerande kvinnor och män i nationalekonomi vid landets lärosäten. Dock sticker några lärosäten särskilt ut vid närmare granskning av könsfördelning bland aktiva doktorander i nationalekonomi. Ett av dem är Handelshögskolan i Stockholm.

(Källa: UKÄ, NU-statistikdatabasen.)

– Just nu är fördelningen hos oss 13/35, det vill säga 37 procent kvinnor, vilket är lägre än vi skulle önska. Det är en process som delvis styrs av slumpen inte minst när det gäller vilka andra erbjudanden våra högst rankade kandidater får, säger Lars Strannegård, rektor vid Handelshögskolan i Stockholm.
– Inom nationalekonomi finns därutöver tyvärr en viss specialisering inom ämnen som följer könsmönster, till exempel tenderar studier av arbets- och utbildningsmarknader ha en större andel kvinnliga forskare, såväl i Sverige som utomlands. Detta är fält som inte varit profilområden för Handelshögskolan, fortsätter Strannegård.

Att nationalekonomi, mer än många andra ämnen, tenderar av tradition att attrahera fler män i vissa inriktningar (till exempel inom finansiell ekonomi) och kvinnor i andra (till exempel arbetsmarknadsfrågor s.k. labor) håller också Eva Mörk, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet med om.
– Det har definitivt blivit allt fler kvinnor genom åren även om det är en långsam process. I Uppsala märker vi framför allt att kvinnorna lämnar akademin efter disputationen, ofta till mycket bra jobb. För att få fler kvinnor att söka sig till nationalekonomi, och stanna kvar i en miljö som annars kan uppfattas som ”lite grabbig”, tror jag att det är viktigt att det finns kvinnliga förebilder, säger Mörk.

Vi bad Per Krusell, professor i vid Stockholms universitet och ordförande för kommittén för stiftelsens sakkunniggrupp i nationalekonomi, om en kommentar om hur en privat forskningsfinansiär som Ragnar Söderbergs stiftelse kan bidra till en fortsatt positiv utveckling för jämställdhet:
– Det är viktigt att satsa på unga forskare, för i den gruppen finns för en större andel kvinnor som genom extern finansiering kan fortsätta den akademiska karriären – och på så vis komma att bli förebilder för efterkommande kvinnor. Det är också viktigt att faktiskt nå hela vägen ut med information om finansieringsformer och karriärvägar till de kvinnor som idag finns aktiva på universiteten. 

Här kan alla göra mer!