UTAN BIVERKNINGAR: BEHANDLING MED HOMEOPATI: En terapi och energimedicin med en sant holistisk helhets syn

Behandling utan biverkningar: Homeopati en terapi och energimedicin med en sant holistisk helhets syn!

Homeopatin utvecklades alltså och gavs en vetenskaplig grund av tysken Samuel Hahnemann. Han var son till en fattig porslins målare och en mycket begåvad person, som bland annat kunde tala och skriva hela åtta språk. Efter sin läkarexamen i Leipzig blev han snabbt berömd och betraktades på den tiden som en av Tysklands mest framstående läkare. Han utförde ett stort arbete med att dokumentera en mängd olika medels inverkan på människokroppen och samlade under åren ett stort antal av grupper av frivilliga medhjälpare. På dessa testade han medel och noterade mycket noggrant hur de blev påverkade av dessa. Han kallade detta för "prövningar" av olika ämnen, dvs ett ämne gavs till ett antal friska personer av båda könen i upprepade doser i liten mängd.

Genom att föra anteckningar över alla symtom och indikationer som dessa personer upplevde, byggde han upp en Materia Medica (homeopatisk farmakopé), där han samlade alla symtom och karaktärsdrag som visat sig på dessa friska människor. Denna farmakopé kom sedan att omfatta en enorm samling av noggranna observationer som kunde användas för att identifiera liknande hos en sjuk person. Och på så sätt ge vägledning om vilket medel som behövde intas för att finna lindring och bot.

Med denna Materia Medica som grund började han därefter ordinera det medel som vid prövningar hade framkallat samma symtom som den som den sjuke uppvisade. Han fick så småningom den erfarenheten att en liten outspädd dos av det indikerade medlet ofta gav en förstförsämring innan förbättringen inträdde. Genom att späda ut medlen och samtidigt utsätta dem för kraftig skakning, fann han att den så kallade förstförsämringen blev mycket mindre. Denna metod kallade han senare för potensering.

Hahnemann publicerade sina tankegångar och erfarenheter i en skrift han kallade för Organon. Där redogjorde han för sin teori att det i människan finns en balanserande mekanism, som håller denne frisk trots alla av livets psykiska och fysiska påfrestningar. Detta under förutsättning att de inte blev för starka och/eller långvariga, samt att den balanserande mekanismen (vitalkraften) inte försvagades allt för mycket.

Hippokrates hade lagt märke till att "sjukdom kunde elimineras genom medel som framkallade liknande symtom", men det var Hahnemann som nästan 2000 år senare återupptäckte detta och utvecklade en ny behandlingsmetod.

Uppfattningen att kroppen själv skulle kunna stödjas i sin egna ansträngningar med att häva den rubbning eller störning som orsakat sjukdom, må ha förefallit löjlig och knappt värd vidare uppmärksamhet för Hahnemanns generation. Men idag är den emellertid inte alls så absurd med vår nuvarande kunskap om immunologi, allergi, molekylärbiologi och partikelfysik.

Men även i andra sammahang har Hahnemanns teorier varit före sin tid. Han framförde att sjukdom i de flesta fall inte bara är en lokal fysisk åkomma, utan omfattas av hela systemet. Lokala symtom är bara yttre och synliga tecken på inre funktionsrubbningar. Många så kallade akuta sjukdomar är inte annat än ett uppflammande eller en försämring av en redan kronisk åkomma. I konsekvens med detta hävdar han att man måste ta hänsyn till hela människan och inte bara till de synliga symtomen vid behandling.

Potensering av medel vad är det?

Detta är en metod som på ett regelmässigt sätt förtunnar ett ämne som sedan kan användas som läkemedel. Inom homeopatin talas det om låga och höga potenser, med låga menas de som anses ligga mer nära de traditionella allopatiska (skolmedicinska) läkemedlen. De höga är sådana potenser som avsevärt skiljer sig från dessa genom sin betydande spädning.

Den nomenklatur (terminologi) som används inom homeopatin har i själva verket förblivit densamma från det att den infördes i början av 1800-talet. Det finns två sätt att ange spädningsgraden som föreligger i ett homeopatiskt medel. Det som är baserat på spädning i tiondelar och det som är baserat på spädning i hundradelar. Tio-skalan kallas för den decimala och markeras med ett D före spädningsgraden, medan Hundra-skalan kallas för den centimala och markeras med ett C före spädningsgraden.

De vanligaste potenserna i Sverige är D6, D12, D30, D200, M, LM och CM och de utgör således det decimala systemet. Medan det i Frankrike och England används mest av det centimala systemet. Lite förenklat kan man beskriva det så här;

"Om man tar en del av ämnet och blandar det med 10 delar destillerat vatten så erhålles potensen D1. Blandar man sedan vidare på detta sätt så får man genom att ta en del av D1 och 10 delar destillerat vatten potensen D2 osv. Så här håller man på tills man kommer upp till den nedersta gränsen för potensering som får säljas i Sverige, dvs D4. För att få en matematisk överblick på processen kan man göra följande uppställning;

D1 = 1 tiondel (1/10) = 0,1
D2 = 1 hundradel (1/100) = 0,01
D6 = 1 miljondel (1/1000000)
D12 = 1 billiondel (1/1000000000000000)
D30 = Kan inte uttalas (1/100000000000000000......)

Och så här fortsätter det upp till de riktigt höga potenserna där det blir helt omöjligt att göra sådana här matematiska uppställningar begripliga.

Det finns inte heller någon absolut tydlig gräns mellan låga och höga potenser. Rent generellt kan man dock säga att de potenser som ligger mellan D1 och D12 kan kallas för låga och de därifrån upp till D30 för medelhöga, samt de som ligger däröver för verkliga högpotenser (upp till CM, dvs hundratusen). I till exempel Tyskland är det vanligt att man använder sig av lågpotenser i D6 och blandar olika medel i vad vi kallar för komplexmedel. Däremot använder man sig i England mer av enkelmedel i högpotens och i Sverige ofta av en blandning av dessa inriktningar.

Tyckte du nu att potensen D30 var hög? Vad skall vi då säga om potensen CM som har 100.000 nollor efter sig? Detta är sådana otroliga tal att vi har svårt för att fatta hur dessa enorma utspädningar kan fungera. Existerar det något kvar av det ursprungliga ämnet? Jo, det gör det så klart, men inte på ett sätt som vi kan mäta oss fram till för att få en bekräftelse. Vid potensering över D24 så finns det inte längre några fysikaliska mätmetoder som vi kan använda för att mäta dessa molekyler och energistrukturer med. Men faktum kvarstår att dessa högpotenserade medel visar på kliniskt mycket goda behandlingsresultat.

Och någon vetenskaplig förklaring finns inte till vad som egentligen händer när de lindrar och botar människor och djur från deras sjukdomar. Forskningen världen över har under lång tid försökt att finna en logisk förklaring till detta, men utan att hitta några svar på dessa frågor.

Homeopatin i sig själv struntar dock i ofullständiga mätmetoder och hänvisar istället till miljoner fall av botade människor och djur som en naturlig acceptans av dess verksamma och helande kraft. En sak är dock många forskare eniga om när det gäller homeopatin och det är att den fungerar i praktiken, oavsett om vi kan förklara den eller ej. Det har vi fått många bekräftelser på genom åren och visst är det ett gott argument för att fortsätta att pröva och utveckla den.

Troligen så är det inte på "substansnivå" som man kan mäta funktionen, utan i någon uppladdning av energi i elektroner som antar det svängningstal som innehas av det medel som potenseras. Vi känner ju alla till att om man går in i "mikrokosmos" och klyver elektroner, så frigörs sådan energi som vi ser vid atomklyvning, dvs i kärnreaktorer och kärnvapen. Men det går vi inte in mer på här, eftersom den röda tråden för homeopatin inte gäller vad som sker på atomnivå, utan vad som blir resultatet när den i praktiken botar människor och gör dem friskare.

Vi ska också nämna lite om hur man förtunnar eller potenserar. Man kan till exempel använda ett enda kärl vid alla potenseringar från D1 och upp till D200 och ibland ännu högre. Detta kallas för enkärlsmetoden och innebär att man tar en del av ämnet och blandar i ett kärl (tex flaska med kork) med tio delar destillerat vatten. Denna blandning skakar man sedan kraftigt i ca 20 sekunder. Sedan tar man en del av flaskans innehåll och blandar igen med tio delar destillerat vatten och skakar om. Och så här håller man på tills man erhållit den potens man vill använda sig av.

Här kan man också förstå skillnaden mellan att bara späda ut och att verkligen potensera. Vid potensering skakar man molekylerna och energin kraftigt vid varje utspädningsnivå.

Potensering med flerkärlsmetoden innebär att man använder lika många kärl som den potens man vill uppnå. Man går tillväga på ett liknande sätt som i enkärlsmetoden men med den skillnaden att man behåller blandningen kvar i varje kärl efter det man skakat om dem. Denna metod är vanlig upp till potens D30, men därefter börjar den bli opraktisk på grund av sina många kärl.

Lägre potens än D4 får inte säljas i Sverige men är däremot vanligare i Tyskland. Dr Hahnemann fann dock att den homeopatiska potensen under D4 ofta medförde biverkningar från medlet. Låt oss ta ett exempel som belyser detta;

"Arsenicum album är det samma som vit arsenik. Alla vet att detta är ett farligt och dödligt gift. Men inom homeopatin använder man detta medel som medicin potenserat till minst D6, eftersom då uppstår inga biverkning. Skulle man däremot ge det i potens D4 så har det visat sig att vissa förgiftnings symtom kan uppstå."

De olika potenserna kan användas under en mängd olika omständigheter, men generellt kan sägas att låga potenser används mer där det är fråga om fysiska åkommor. Medan potenserna D12 och upp till D30 lämpar sig mer för funktionsrubbningar och D200 och upp till CM mer passar där mentala störningar föreligger. En annan vanlig hantering är att de låga potenserna används vid kroniska tillstånd och de höga vid mer akuta tillstånd.

Sammanfattningsvis kan man säga att låga potenser bör användas vid känsliga fall och/eller vid kroniska åkommor. Medan höga potenser användes mer vid psykiska besvär och/eller mer vid akuta faser av sjukdomen. Men detta är också i hög grad en fråga om personligt avgörande från fall till fall. Huvudregeln när man behandlar sig själv är att börja med låga potenser och sedan vid behov öka upp till högre nivåer.

Mer spännand info kan får genom att läsa boken "Må bättre till kropp & själ" som finns att köpa hos din lokala bokhandlare eller hos nätbokhandlarna BOKUS eller ADLIBRIS.