KRÖNIKA: Björn Eriksson om idrottens arbete med inkludering (Fri att publicera)

”Man behöver ha ett hem att komma hem till”. Idrottsledaren Jonas Morin, årets eldsjäl 2016, säger det självklara för mig men det tar ändå några sekunder för det att sjunka in. Alla barn och unga behöver en platsatt komma till, där de kan känna sig hemma. För många runt om i vårt land är idrotten och idrottsmiljön en eller ibland den enda miljön där de känner sig sedda, där de får vara sig själva och får möjlighet att trots språkbarriärer eller andra hinder göra sig förstådda.

Det var många människor som kom till Sverige 2015. Svensk idrott har alltid jobbat för att inkludera fler i vår verksamhet och vi har alltid varit en plats dit många som varit nya i vårt land har sökt sig. Även om hösten 2015 och våren 2016 innebar att fler än någonsin kom till vårt land så var idrottens roll som en välkomnande plats att känna sig hemma ingen nyhet. Idrotten har sedan länge varit en mötesplats som inte tar hänsyn till nationsgränser. En anledning är att idrottens språk och regler är universella. Nästan alla har sparkat på en boll, sprungit, hoppat eller kastat. Språket är inte bara ord utan även en känsla, rörelse och gemensam upplevelse. Därför sker möten över gränser varje dag i idrottsföreningarna, i hela landet, året runt. Vi får nya kompisar, lär av varandra, hittar trygghet och mening i vardagen. Det kallas etablering.

Vi möter människor som flytt från en outhärdlig situation i hemlandet, genomlevt en omänsklig flykt och i många fall hamnat strandsatta och ensamma i ett land med ett främmande språk och obegripliga vanor. Vi vill göra och gör skillnad för dessa människor. Inte för att idrott är lösningen på deras situation utan för att vi kan erbjuda en rolig sysselsättning, en hälsosam aktiv fritid och en gemenskap i föreningen som en väg in i det svenska samhället.

Det finns utmaningar runt om i vårt land. Det många lyfter i våra möten med människor är att satsningarna måste vara långsiktiga. Det får inte bara bli enskilda korta projekt. Därför är det bra att regeringen nu ser stödet till idrotten för integrationsarbete som ett årligt stöd och inte tillfälligt.

Vi har lärt oss mycket i det arbete som har pågått inom svensk idrott de senaste åren. Vi möter många, men vi vet också att det finns allt för många i framförallt segregerade områden som vi inte når idag och det arbetar vi med. Vi vet att vi behöver bli bättre på att få med tjejer och kvinnor med utländsk bakgrund. Både som aktiva och som ledare och förtroendevalda.

Vi fortsätter arbetet med att se vilka ytterligare områden vi skulle behöva skapa mötesplatser. När vi granskar våra siffror på en aggregerad nivå ser vi att den ekonomiska fördelningen inte storleksmässigt och proportionerligt följer antalet asylsökande och nyanlända. Vi har fortfarande en del vita fläckar trots att vi finns i stort sett i hela landet. Vi behöver få fler föreningar att vilja utveckla ett arbete för att nå nyanlända. Vi jobbar hårt för att förändra, men förändring tar tid. Vi arbetar målmedvetet och ser att vi möter allt fler i nya målgrupper för varje dag som går.

Erfarenheten från våra distrikt visar att arbetet nått bäst resultat där det funnits ett nära samarbete mellan föreningarna, distrikten och kommunerna, ofta i form av lokala och regionala integrationsnätverk där exempelvis kommunala integrationssamordnare, Arbetsförmedlingen, bostadsbolag och andra ideella organisationer deltagit. Alla krafter måste samverka för att öppna så många dörrar som möjligt in i den samhälleliga gemenskapen. Idrotten är stor i Sverige och vi har fantastiska ledare men vi vet att det inte alltid är lätt. Svensk idrott består av cirka 20 000 ideella föreningar med många hundra tusen ideella ledare. Bland dem finns det naturligtvis de som har hög kompetens när det gäller bemötande av barn, ungdomar och vuxna från för dem nya kulturer. Men den vanliga ideella föräldraledaren kan behöva stöd när det dyker upp ett antal nya ansikten på träningen, ungdomar som inte talar svenska, inte har någon utrustning eller inte är vana vid organiserad idrottsträning. Därför ser vi samverkan med andra som en framgångsfaktor. Där andra organisationer kan gå in med sin kompetens och vi med vår – där når vi resultat.

Vi har i vårt arbete tagit hänsyn till skillnader mellan olika lokala förutsättningar. Vi har inte skapat endast en mall för hela landet utan låtit våra distrikt forma deras arbete utefter vad som behövs just i områdena där de verkar. En annan viktig ingång har varit att vi bygger vår verksamhet utefter föreningarnas intresse. Det vill säga, vill de arbeta med integration och inkludering så har vi fångat upp dem, stöttat dem och sett till att ett erfarenhetsutbyte har skett mellan de som bedriver verksamhet. För vissa föreningar tar det tid att samla ihop den kraften och ta det beslutet medan vissa har det mer naturligt från början.

Under 2016 anordnade svensk idrott nästan 100 000 aktiviteter i totalt dryga 260 av landets 290 kommuner. Det är många och stor spridning. Men för oss är det här arbetet viktigare än en siffra. Vi vill att vårt arbete med inkludering blir en naturlig del av svensk idrott där alla känner sig välkomna, vill stanna och vill utvecklas. Idrotten ska vara så öppen och ha så låga trösklar att så många som möjligt känner idrotten som ett hem. Då gör vi Sverige starkare.


Björn Eriksson
Ordförande i Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna

Läs mer om hur idrotten arbetar med inkludering här