Uppfinnarhjärta del 2 - Produkter är vår förlängda arm

När funktion, material och beteende möts i en produkt tillgodoses våra ambitioner som sträcker sig bortom våra praktiska förmågor. Ambulanssjukvården är en idealisk miljö för att observera relationen mellan människa och produkt där jag under en dag hade möjlighet att få följa med en ambulansbesättning i intensivvårdsambulansen i Stockholm.

Detta är den andra delen i min artikelserie Uppfinnarhjärta där jag i jakten på insikter spenderar en dag i en andra personers vardag och yrken.

Arvid (specialistsjuksköterska) och Göran (ambulanssjukvårdare) arbetar på AISAB, Ambulanssjukvården i Storstockholm AB, som är ett företag inom Stockholms läns landsting. Jag hade tidigare under året träffat Arvid under ett fotouppdrag där tanken att få följa med honom under en arbetsdag väcktes.

'

Arvid och Göran går igenom dagens första uppdrag på radion.

Ambulansbesättningen får sina uppdrag via radio varpå mentala och praktiska förberedelser sker i språnget på väg till uppdragsplatsen. Kommunikation sker över ett eget nät som delas av alla så kallade "blåljusverksamheter".

Den här dagen bemannade vi intensivvårdsambulansen, en buss utrustad med allt som krävs för att utföra intensivvård. De flesta patienter som transporteras ligger i respirator och är nedsövda som t.ex. hjärt- eller lungsjuka eller små barn i kuvös. Förutom ambulansbesättningen finns det plats för upp till sex personer som till exempel läkare, sjuksköterskor och anhöriga. Bussen har ett eget elverk för att förse all den medicinsktekniska utrustningen med ström samt tillräckligt med syrgas för att klara sig under en längre resa genom Sverige med högsta flöde av syrgas och medisinsk luft. Allt detta för att kunna verka på långa uppdrag.

Intensivvårdsambulansen, MICU:n (Mobile Intensive Care Unit), parkerad vid Solna ambulansstation redo för uppdrag.

Under förmiddagen transporterade vi en patient från Karolinska till Bromma flygplats. Vid sjukhuset tas vi emot och ambulanssjukvårdarna får en genomgång av förutsättningar och läge. Efter det förflyttar de patienten till ambulansen som står parkerad utanför sjukhuset. Förfarandet vid överlämningen påminner mig om min militära värnplikt med rak men tydlig kommunikation och inte så mycket krimskrams. Det finns en betryggande närvaro hos alla. Med oss på det här uppdraget medföljde även två specialistläkare från PETS, Pediatric Emergency Transport Service, som hade det övergripande ansvaret för patienten under den fortsatta transporten i ambulansflygplanet från Bromma.

Ambulansflygplanet flög patienten vidare till en annan del av landet. Foto av Per-Gunnar Nyström.

Efter att uppdraget rapporterats som avslutat äter vi lunch på Södersjukhuset där dagens andra patient senare skulle hämtas. Under lunchen pratade vi om hur viktigt kommunikation och informationsflödet är och att alla ”talar samma språk”. Göran berättade om deras arbete på Arlanda med att ta emot skadade och traumatiserade människor efter tsunamikatastrofen i Thailand. Här betydde kommunikationen mellan ambulanssjukvårdare, läkare och sjuksköterskor allt som jobbade i skift om varandra i tillfälliga mottagningsstationer på terminalen.

När de får ett uppdrag via radion betyder innehållet i uppdragsbeskrivningen mycket för att de ska kunna förbereda sig inför situationen då allt de har att gå på är ett fåtal rader med text. Från olycksplatsen till sjukhuset vårdar de patienten och gör det möjligt för sjukhuspersonalen att direkt kunna vidta nödvändiga åtgärder. Kommunikation (teknisk och socialt) är förutom den medicinskanalytiska förmågan en central del i ambulanssjukvårdarnas arbete.

Ett annat uppdrag var för en patient som just hade opererats på Södersjukhuset. Patienten var tvungen att förflyttas till Karolinska för tillgång till särskild medicinteknisk utrustning (tryckkammarbehandling). Inne på intensiven rörde sig ett dussintal olika läkare och sjuksköterskor. Utrustning, slangar och sladdar låg i ett ordnat kaos över patienten som fortfarande var nedsövd. Det var under omständigheterna ett rogivande samspel mellan sjukvårdspersonalen. Under ledning av ambulanssjukvårdarna förbereddes förflyttning av patienten från sjukhussängen till ambulansbåren.

Patienten förs ut till ambulansbussen som står parkerad utanför sjukhuset.

Båren utgörs i sin enkelhet av en liggdel med en mängd medicinsk och teknisk utrustning under sig som till exempel pumpar, ekg och strömförsörjning. Allt hålls samman med ett ramverk av metallprofiler som gör det möjligt att föra fram bårenheten på fyra hjul.

Bårenheten.

Bårenheten, som med en patient väger omkring 300 kg, förs fram av ambulanssjukvårdarna för hand. Att föra fram båren i de trånga och slingriga sjukhuskorridorerna är ungefär som att styra en överlastad kundvagn. En sådan enkel funktion som att montera bort staget där droppåsen hänger gör att ambulanssjukvårdarna smidigt kan lyfta över patienten och sträcka sig över båren. Precis som med vilken teknisk utrustning som helst finns det mängder med extra utrustning som olika uttag, förlängningssladdar och adaptrar.

En väska bara med olika sladdar och adaptrar.

Mellan rött och grönt trafikljus börjar vi prata om tiden mellan uppdragen. En viktig del för ambulanssjukvårdarna som ständigt måste vara mentalt närvarande är tid för återhämtning. Vanligtvis är uppdragen några timmar långa men det kan även förekomma längre uppdrag som kan sträcka sig över en dag, ibland flera. Då träder små detaljer fram som man normalt sett tar för givet. En sån liten sak som var man ställer sin dricka eller kopp kaffe i ambulansen, var man lägger anteckningsblocket, pennan och sina personliga ting. Det är små detaljer i sammanhanget men sånt som är viktigt för att upprätthålla god arbetsmiljö hela vägen.

Förarhytten i en äldre ambulansmodell.

Nöden är uppfinningarnas moder vilket jag hittade ett bra exempel på den här dagen. Jag noterar ganska snabbt att en vanligt förekommande produkt de använder är det lilla buntbandet i plast. En modern variant av dåtidens säkerhetsnålar som man enligt min mormor alltid bar med sig ett gäng av för att kunna lösa de mest oväntade motgångarna med sitt materiel. Buntbanden förekom vid till exempel upphängning av utrustning, soppåsar och fixering av slangar och sladdar. När till exempel urinbehållaren för en patient under en blåljustransport klämdes fast och gick sönder var Arvid snabbt framme med en plastpåse som hängdes upp med ett buntband. Enkla anspråkslösa lösningar som man värdesätter när man befinner sig i händelsernas centrum.

De små buntbanden, här för att fästa utrustning och redskap på bårenheten.

Tack vare produkter kan vi utföra det vi normalt sett inte klarar av med egen praktisk förmåga. Det kan vara att separera blodplasma från blodet, flytta en patient från a till b eller att fixera en påse med hjälp av ett bundband när våra armar är upptagna med annat.

Produkter är vår förlängda arm och vi förväntar oss att de alltid ska fungera, vara intuitiva, felsäkra och lätta att hantera. När det inte fungerar upplever vi det tvärtom som ett hinder och produkten får motsatt effekt. När förutsättningarna kring en produkt plötsligt förändras eller när en produkt introduceras för oss så ligger vi mentalt sett ofta steget före den faktiska utvecklingsfasen som produkten befinner sig i. Vi uppfattar snabbt produkter som bristfälliga.

Det behöver dock inte alltid vara ett dåligt tecken med så kallade barnsjukdomar hos en produkt utan snarare ett friskhetstecken av innovationsprocessen man befinner sig i.

Christian Runius
Ingenjör och produktdesigner

(Av naturliga skäl kunde jag inte fotografera överallt då vi befann oss på särskilda områden och i närvaro av patienter där fotoförbud gällde)